Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
till de äldre, i regel på 1850-talet födda konstnärerna, grupper av något
yngre, med födelseår omkring 1865. Deras yttre ställning blev inte exakt
densamma i alla de nordiska länderna. I Sverige satt Konstnärsförbundets
stamtrupp redan i en sådan nyckelställning, att de närmast yngre varken
kunde eller ville frigöra sig från dem. I Danmark, Norge och Finland
fick de däremot redan från början ledningen. Detta är tillräckligt skäl
att också i en konsthistorisk översikt för en gångs skull låta dem
framträda för sig själva. Vi har betonat de forna opponenternas relativa
konservatism under genombrottsåren i början av 90-talet. Hur ställde sig
deras kamrater i »den andra åldersgruppen»?
»Kongesønnens Bryllup», som refuserades på
Charlottenborgsutställ-ningen 1888, visar J. F. Willumsens (f. 1863) utgångsläge. Ett bibliskt
ämne behandlas liksom hos Fritz von Uhde med en fränhet, som för ut
över det ordinära danska 80-talet. I utförandet griper konstnären tillbaka
till den ettriga Zahrtmannska färgskalan för att effektivt kunna skildra
bröllopsföljet. Och när Karl Madsen kallar kungasonen »en viktig pyntet
Urtekræmmersvend med en impertinent Mine», klistrar Willumsen
tem-peramentsfullt svart papper över figuren så att det ser ut som om den
vore utskuren ur duken. Den franska utställningen i Köpenhamn hösten
1888 öppnade slussarna för denne individualist. Redan efter den första
parisresan, 1889, utförde han etsningar, som i sitt sätt att skildra rörelsen
förde förbi impressionismen fram mot den långt senare futurismen, och
som till sin anda var klart symbolistiska. »Det Nøgne og den manglende
Hygge der er over en nyanlagt Park; Folk benytter den til at skyde Gjen-
Pd den frie Udstilling i
Köpenhamn 1891 väckte Willumsens
etsning »Frugtbarhed», som den
nygifte konstnären utfört tidigt på
våren i Paris, ännu större
uppmärksamhet än Joakim
Skov-gaards målningar. Sigurd Schultz
har skildrat, hur Karl Madsen,
80-talets store kritiker, ställde sig
i spetsen för oppositionen. Men till
Willumsens försvar framträdde
den med honom jämnårige Emil
Hannover: »Men dvæler man nu
for an denne Figur, ogforstaar man
at se tværs igennom dens barokke
ydre, opdager man snart, at den
aldeles ikke bestaar af kunstnerisk
ufuldkomne Antydninger, men at
den er en kunstnerisk tillavet
Ekstrakt af alt det, som de
fleste Kunstnere behøver at tage
med for at skildre eller skabe en
Karakter.» Själv betraktade
konstnären det lilla bladet som en
programförklaring. Den gamla
konsten, skrev han i devisen, har sitt
gamla språk, som världen
efterhand lärt sig förstå, men den nya
konsten har ett nytt språk, som
man måste inhämta innan man
förstår det. I sin vilja att
hänsynslöst karakterisera är Willumsen
alltjämt något av 80-talist, men
i trängre stilistisk mening har han
redan helt brutit med det
förgångna. Hans teckning är ohämmat
expressiv. Det symboliska
sädesaxet ger hans upplevelse
allmängiltighet. En dekorativytmässighet
och subtil linjeverkan är
eftersträvad och genomförd.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
