Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
var en tid elev till Puvis de Chavannes och inom sin ålderskrets den
trognaste förvaltaren av arvet från denne. Men i den målning, som blev
huvudresultatet av sommaren 1893, »Det gamla slottet», med
1600-tals-magasinet, som ligger och ruvar under det solbegjutna röda tegeltaket
i den gulgröna backen framför den ilsket blågröna vattenremsan under
sommarhimlen med sina diagonala molnstråk — i denna målning har
han alltså velat något annat. Den är hans »Vision» och hans »Varbergs
fäste», och Heidenstam skulle kunnat skriva en dikt till den, men den är
också hans »Strömkarlen» och hans »Skri». I Eugène Jansson (1862—
1915) fick Munch emellertid en trognare svensk beundrare. Redan genom
kontakten med Karl Nordström på det stadium då denne utförde sin
whistlerskt tonsköna »Fåfängan» fick han sin bestämda inriktning.
Samtidigt slog han sig för första gången ned på Söder och fick Riddarfjärden
i blickfältet från sina fönster. Den munchska rytmen kom in i hans måleri
i och med »Rosenlundsgatan» från 1895, året efter det att Munch hade
sin första, med mycket blandade känslor mottagna utställning i
Stockholm.
I något dylikt förhållande till Munch stod aldrig Vilhelm Hammershøi
(1864—1916), och enda anledningen till att hans namn nämnes just här
är att även hans subtila harmonier, i nästan uteslutande svart, grått och
vitt, har sin förutsättning i 80-talets valörmåleri. När han presenterade
dem i Köpenhamn verkade de som en chock. »Han malede sine Billeder
i en ejendommelig, næsten farveløs Tone, hvori endog Formgivningen
ligesom fordunster, hvad enten dette skyldes en Særegenhed ved hans
Øje (med andre Ord en Anomali) eller en fultud genemført
Kunstner-lune», säger Weilbachs Kunstnerleksikon av 1893. Nutiden har lättare
att se Hammershøis konst i dess sammanhang. Liksom Willumsen och
paret Slott-Møller startade han i Krøyers ateljé, men han blev i högre
grad än de andra mästarens lärjunge. Han har emellertid också mottagit
intryck utifrån, framför allt från vad som här kallats 60-talssyntetismen.
Hans vän och beundrare Alfred Bramsen skriver: »Det, der synes at have
givet Stødet til, at Hammershøi som Kunstner blev den, han var, var
Bekendtskapet med den engelsk-amerikanske Maler James Mc Neill
Whistlers Kunst.» Vem förmedlaren var nämner Bramsen inte, men det
kan vara skäl att erinra om, att Krøyer 1884 tillsammans med Edelfelt
upplevt Whistler i London. Året därpå utförde Hammershøi det kända
porträttet av systern med dess mjukt böljande konturlinje, och 1886
varierade han i porträttet av modern ett känt whistlerskt
kompositions-schema. Under den första utlandsresan, 1887, måste han i Paris ha sett
Puvis de Chavannes, och samma år bekände han i »Flicka som syr» sin
kärlek till Vermeer van Delft. Sin egenartade färgskala behöll han
emellertid. Whistler kan han före utlandsresan knappast ha sett annat än i
reproduktion, och för hans kolorit måste i stället galleristudierna i Kö-
Vilhelm Hammershøi, Porträtt av
konstnärens hustru, Ida listed,
1890, Hirschsprungs museum,
Köpenhamn.
Till sin läggning var prins Eugen
egentligen en landskapslyriker med
särskild känsla för naturens
arkitektoniska uppbyggnad. Han förde
inom sin ålderskrets vidare arvet
från Puvis de Chavannes. — Där
skogen glesnar, 1892,
Waldemars-udde, Stockholm.
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
