Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Helene Schjerfbeck, Flickan vid
gärdet, akvarell, 1897—1901,
privat ägo.
Eugène Jansson hörde till de få
svenskar, som måste ha uppskattat
Edvard Munchs utställning hos
Blanchs i Stockholm 1894. —
Rosenlundsgatan, Thielska
galleriet, Stockholm, 1895.
penhamn, särskilt av Rembrandt, ha varit utslagsgivande. Den stil, han
sålunda med nästan sömngångaraktighet nådde fram till, präglar de
»stille Stuer», i vilka så mycket av dansk 1800-talskultur bevarats åt
eftervärlden. Sin i all sin begränsning konstnärliga storhet visar han väl
dock tydligast i figur- och porträttstudierna. Om det är attityden, som
är mest verkningsfull i porträttet från 1890 av makan, där hon sitter
frontalt på en stol med de sysslolösa händerna i knät, griper Thielska
galleriets »Fem porträtt» som en sekelskiftets ödsliga
sammansvärjnings-scen av nära nog kubistisk stränghet.
Även Helene Schjerfbecks (1862—1946) 8o-talsproduktion, som är
rikare och mångsidigare än Hammershøis, visar konstnärinnans lust att,
utan att överge valörmåleriet, hålla en artistiskt begränsad helton och
lägga huvudvikten vid variationerna i ljuset i stället för vid de olika
färgtonerna. Det var denna inställning, som kom henne att beundra den
tidige Manet, Degas, Berthe Morisot och Mary Gassat, och det var den
som drog henne till Puvis de Chavannes — »Huru kan du tycka att någon
årstid är ointressant? minnes du ej Puvis högsommar i ’le bois sacré?’»
Det var väl också den, som kom henne att trivas särskilt väl bland
engelska akvarellister i Paris, att i ett par repriser slå sig ned i Gornwall
och att fästa sig vid vissa sidor av Burne-Jones konst: »Internationella
utställningen (i Wien 1894) var ganska intressant, af allt tyckte jag mest
om fotografier efter Burne-Jones, en massa stora, matta i ton. Allt ligger
i linierna och uttrycket, kanske skulle färgen genera i fall man såg
taf-lorna.» Utan att tangera impressionismen, som hon i breven avvisar, tar
Helene Schjerfbeck i konsekvens med denna inställning ur 80-talet ut
det lätta, doftande och diskret antydda, och när hon 1886 målar
»Wilhelm von Schwerins död», vilken som Gösta Stenman påpekat föregriper
Edelfelts senare version av motivet, formar hon redan bakgrundspartiet
med den böjda flickan helt som ett stycke muralmåleri. Men det fanns
också inom henne ett uttrycksbehov av våldsam styrka. De konsthistoriska
anknytningarna i breven visar det: »Av hela Sverige är Sager-Nelson den
jag tycker mest om.» — »Till Toledo, Greco, längtar jag som förr». —
»Jag ville gerna se huvuden av v. Gogh.» När hon 1902 lämnade den
rit-lärarbefattning i Helsingfors, som under 90-talet vållade henne så många
bekymmer, inleddes det mest personliga skedet i hennes konst. Hennes
målningar kan jämföras med centrallyrik, de är knappa i formen,
koncentrerade till det yttersta, men melodiösa. Så målar hon blommor med
böjda stänglar, flickor i rytmisk rörelse, landskap, genom vilka en mild
vind drar — och sekelskiftets människor, kämpande inom sig själva.
Hos de svenska konstnärer, som under 90-talets första år trädde fram
vid de äldre konstnärsförbundarnas sida, har vi redan funnit vissa, mer
eller mindre tillfälliga dragningar åt Munchs håll (Eugène Jansson), åt
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
