Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
Herman Norrman, Vid åkanten,
1898, Göteborgs konstmuseum.
Hos de svenska konstnärer, som
närmast följde
Konstnärsförbundets stamtrupp i spåren, märks
skilda stiltendenser. Ett
gemensamt drag för flera av dem är en
viss klassisk stränghet i
bildarkitekturen. Säkerligen beror detta på
svenskarnas särskilda beundran för
Puvis de Chavannes, men denna
kan i sin tur ha en djupare grund.
Det finns i svensk konst en stark
klassicistisk monumental tradition
— »den romerska andan i svensk
konst» — vilken grundlagts
genom vasarenässansen och
Tessin-barocken och är helt olika den
vänliga danska 1800-talsklassicismen.
— Hos Herman Norrman förenas
den fasta kompositionen med ett
annat karakteristiskt svenskt drag,
en tungt impressionistisk teknik,
och med en tidvis dunkelt
kopparröd färgskala.
Gallén-Kallelas (Gustaf Fjæstad) och åt de danska prerafaeliternas
(Hanna Pauli), men i övrigt är det påtagligt att de, när de drog ut
för att skildra var och en sin del av det svenska landskapet, i huvudsak
slöt sig till förbundets nationella program och även stilistiskt stod sina
äldre kamrater i hemlandet nära. Trots sin svåra mellanställning visade
de sig icke helt ur stånd att fylla det personlighetskrav, som låg i tiden;
i själva verket skulle de bilda ett tämligen omväxlande galleri om de en
gång visades för sig själva och tillsammans: där prins Eugens lyriska
land-skapstolkningar med deras smidiga luftstudium, där Herman Norrmans
(1864—1906) samlade form, sträva föredrag och dovt kopparröda färg,
där Gösta von Hennigs och Helmer Osslunds dramatiskt rörliga
kom-positionskonst och livliga färghållning, där Axel Sjöbergs (f. 1866)
friska och salta kolorit i skärgårdsmotiven. Det blå skulle komma att
dominera, men Hanna Paulis varmare färgskala skulle åstadkomma ett
avbrott, och bland alla landskapen skulle hennes figurmotiv göra en viss
verkan. Ett drag skiljer dessutom några av dessa konstnärer från de äldre.
De måste, antingen de rest eller inte, ha fått tämligen god kännedom om
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
