Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - De stora individualisterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
är hans intresse för interiörer, ofta med åldringar och med ett stänk av
resignation i stämningen. Axel Romdahls analys av hans utvecklingsväg
under studieåren visar hur målmedvetet han gick fram: den tämligen
konventionella naturalismen å la Hagborg i »Bretagneska fiskarflickor»
från 1893, den begynnande förfiningen i tonspelet i »Flickor från
Bretagne» från samma år, som ger betraktaren namnet Vermeer van Delft på
tungan, det lätt Sager-Nelsonska anslaget i »Under tysta mässan» från
1895 — och så direkt hem till saltvatten, klippor och allvarliga
bohuslänningar. Men bakom denna utveckling skymtar en annan. Tora
Holmström, som stod modell för »Tre målarinnor» 1902, har berättat, att
konstnären då, efter att först ha tecknat kompositionens huvuddrag på
duken, lade en grund av helt rena, fläckvis anbragta färger i utsökt
samspel med varandra. Efter 1910 lät han denna friska undermålning gälla
som slutresultat, men även när han tidigare nödtorftigt camouflerade den
under en lätt tillsats av uppmjukande valörer, kom den att åt hans måleri
ge en stringens och en klarhet, genom vilken han helt övervann
naturalismen som stil. Detsamma gäller hans sätt att komponera. Hans lite stela,
kantiga figurer finns inte blott för att fylla sin plats i miljön utan för att
fylla sin plats på duken och på ytan, och Romdahl har med rätta kunnat
jämföra deras fast modellerade huvuden med dem Gauguin gav sina
Tahitikvinnor.
Även i Danmark fanns det en grupp målare, som lugnt och
målmedvetet gick sin väg utan hänsyn till moderna, och som just därför kommit
att framstå som de kanske mest gedigna representanterna för tiden
— Fyenborna. Deras ställning framträder redan i den diskussion, som
fördes i symbolisttidskriften »Taarnet» i samband med en utställning 1893.
Simon Koch kritiserade där bl.a. det trista ämnet, den råa färgskalan
och den grova penselföringen i Fritz Sybergs »Foraaret». Nicolaus
Lütz-høft svarade med att betona den starka naturupplevelsen och tilläde: »det
er dog vist en Miserkendelse, naar De mener, at der ligger en
spids-borgerlig Taksation af Naturen til Grund for dette Motiv». Den unge
Mogens Ballin gick ännu längre: han jämförde intensiteten i Sybergs
naturupplevelse med den hos van Gogh. De konstnärer, det här är fråga
om, Fritz Syberg (1862—1939), Johannes Larsen (f. 1867) och Peter
Hansen (1868—1928), var icke elever till Krøyer utan till Zahrtmann,
och de kom alla från den fyenska landsbygden, där de vuxit upp under
enkla förhållanden. Deras ledare var den äldre Poul Christiansen (1855—
1933), länge förman på den Zahrtmannska skolan. I utgångsläget knöt
de alla an till L. A. Ring, Skagenskolan och läraren Zahrtmann, av
vilken de lärde sig att »hamra» ut formerna och inte frukta starka färger.
Dessutom närmade de sig Theodor Philipsen — åtminstone hos Peter
Hansen återklingar väl något av dennes impressionism. Emellertid finns
det givetvis även hos denna grupp drag av sekelskifte. »De skal se, naar
Johannes Larsen, Tre flyvende
Svaner, tuschteckning 1894,
Kunst-museet, Köpenhamn.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
