Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Nordiska nabigrupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
kan man förutsätta, att kretsen kring »Taarnet» läste »The Studio» med
samma iver som Agnes Slott-Møller; man var, skrev Simon Koch 1893
i »Taarnet», »symbolistisk-dekadent sindet, med Kultus af Oscar Wilde
og de engelske Prærafaeliter. Man drak The, læste højt af Swinburne,
gik i løse Kjoler og elskede hvide Blomster.» Och man vet, att
Burne-Jones tjusade Sager Nelson på samma sätt som Helene Schjerfbeck: »Och
jag har blifvit särskilt nyfiken på denne Burne-Jones. Jag såg tre taflor
av honom i Antwerpen och det är en stor konstnär, verkligt stor.»
Samma år som Richard Bergh publicerade sin uppsats »Om målerisk
njutning» skrev Mogens Ballin från Bretagne: »Vi drømmer om en ny
yderst dekorativ Kunst med stærke Farver og enkle, store Linjer — lidt:
en Renaissance af det Store, som var — og meget: noget helt nyt og
karakteristiskt for vort Aarhundrede. Vort Aarhundrede — det er det, som
kommer; vi er ikke fin de siecle — mere! Ganske imellem os være sagt, vi er
Graverkarle! Vi har et stort, ækelt Lig at putte i Jorden — et Lig, som har
Frækhed nok til en Gang imellem at paastaa, at det ikke er dødt, og som
til Tider kan sprælle saa galt, at selv vi er nær ved at tro det. Men, nej!
Tro det vil vi: Naturalismen — det er Ligets Navn — er død!» Mogens
Ballin var vid denna tid jämnt tjugo år gammal, och det är rätt naturligt,
att han använder ett kraftigare språk än Richard Bergh. Men han
tillhörde dock en åldersgrupp, för vilken naturalismen från början måste ha
rett sig som ett ovidkommande begrepp ur det förflutna. I den mån dessa
ungdomar kom ut till Frankrike, blev den symbolistiska parisatmosfären
så gott som automatiskt deras livsluft, Gauguin blev för dem inte ett
problem att ta ställning till utan en mästare att beundra, gauguineleverna,
med vilka de ungefärligen var jämnåriga, deras vänner. Karakteristiskt
är vidare att de särskilt fäste sig vid Manets tidiga figurmåleri, som utgör
själva kvintessensen i den syntetism, som i Frankrike föregår 70- och
80-talens impressionism, men som ytterst få äldre nordbor brytt sig om.
De står här helt i linje med Gauguin, som vid just denna tid kopierade
»Olympia». I deras konst spåras följaktligen knappast någonting av den
kamp mellan naturalistisk syn och genomförd stil som under
övergångsskedet i så hög grad präglade till och med Munchs och Gallcn-Kallelas.
De kunde tveka om medlen men inte om målet.
Men om de med lika stor självklarhet som de djärvaste i »den andra
åldersgruppen» engagerade sig i de sista formsträvandena — Agueli
försökte ju till och med, ensam bland nordiska konstnärer, pejla de
cézann-ska kompositionsdjupen — tillhörde emellertid också de sekelskiftet,
kallade sig symbolister och var drömmare. Dock skymtar man en ny nyans
i de ungas symbolism. Att de höll sig till små format och undvek alltför
väldiga ämnen berodde väl på deras ungdom, men att den självsäkra
optimismen och patetiska nationalismen hos dem är ersatt av mera vemods-
1894 skrev Heidenstam i
»Modern barbarism»: »Prästkragen,
blåklinten, näckrosen och
näckrosbladet —- alla stå de utanför
vår egen gärdesgård, ypperliga i
form och färg, och vänta endast
att, strängt stiliserade, upplyftas i
dekorerandets tjänst.» Redan året
dessförinnan hade Georg och Hanna
Pauli hjälpt Richard Bergh att
göra skisser efter naturen av ett
annat ogräs — de maskrosbollar,
som den sistnämnde behövde för
ängen, på vilken riddaren och
jungfrun skulle mötas. Omkring
1900 färdigställde Arthur
Sjögren sin diktsamling »Maskros».
Då hade det engelska program,
som reflekteras hos Heidenstam,
hunnit ingå den förening med
tidens ornamentala tendenser
överhuvud, vilken gav »jugendstilen».
Vi har mött förstadierna till denna
vegetativt böljande linjestil redan
före 90-talets mitt. Från och med
1897 vann den allmän spridning
i Norden. För den unga
generationen fick den grundläggande
betydelse.
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
