Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
het i Gallén-Kallelas väldiga kalevalakompositioner. Den svenska
var-bergsskolans landskapsmåleri mognade. Wilhelmson återvände hem från
Frankrike 1896 och flera av hans förnämsta västkustskildringar kom till
under de närmast följande åren. Olof Sager Nelson var död och Agueli
försvunnen i det okända, men Magnus Enckell var i full verksamhet i
hemlandet, Ludvig Finds porträttmåleri gick in i sin danska fas och
Thor-vald Erichsen arbetade vidare i nära kontakt med danskarna. Men denna
nordiska återsamling ägde rum under förändrade stilistiska betingelser.
I mars 1895 konstaterade den alltid observante Albert Edelfelt vid ett
besök i Paris, att »den skandinaviska konstnärskolonin från min tid
smultit ihop på ett fasaväckande sätt. Från omkr. 50 då, har det gått ned till
5 å 10 nu.» I själva verket hade, som påpekats i kapitlet Nordiskt
friluftsmåleri, Frankrikes glansfulla återhämtning efter 1871 års nederlag
kulminerat före 1889 och följdes under 90-talet av en nedgångstid.
Tidens nationella strömningar medförde samtidigt en stigande ovilja hos de
franska konstnärerna mot de utlänningar, som trängdes på deras
skolatel-jéer och tog huvudparten av belöningarna på utställningarna. Och för
övrigt, vad hade Frankrike att utöver sina museer bjuda de främlingar,
som redan sugit så mycket de för tillfället förmådde av impressionism,
syntetism och symbolism? Van Gogh var död, Gauguin hade på nytt
försvunnit till Söderhavsöarna och Vollard vågade ännu endast
undantagsvis släppa fram sina cézannedukar. Nabierna, som skulle ha
vidmakthållit intresset för den levande franska konsten, förmådde det inte.
»Paris, fy fan, dit längtar jag ej mer», utropade Carl Larsson 1900,
kort efter det att Dreyfusprocessen varit inne i sitt värsta skede. I »Ett
hem» hade han året innan klagat: »Hvarför var det så mönstergillt förr i
tiden, och är så ovederhäftigt nu till dags? Jo, därför, att man förr
inrättade sig efter klimatets kraf, och lät själfva folkkaraktären ge sin prägel åt
den konstnärliga utstyrseln, under det man nu anser sig böra följa
utländska mönster, i går parisiska eller berlinska, i dag engelska och
amerikanska.» Och han talade själv om vad som borde ersätta det förlorade
Frankrike: »Därför, o svensk, rädda dig i tid, blif åter enkel och värdig, var
hellre klumpig än elegant, kläd dig i skinn, päls, läder och ull, gör dig
bohag, som passa till din tunga kropp, och sätt på alltsammans de starka
färger, ja, de s.k. bondgranna, hvilka äro nödvändiga såsom
motsättningar till den djupgröna furuskogen och den kallhvita snön, samt låt din
hand otvingad på ditt bohag skära ut eller måla de snirklar, hon vill och
kan. Då skall du blifva lycklig i känslan af att vara dig själv, dig skall väl
gå, och du skall länge lefva på jorden. Amen.» Detta är, blott mera
korthugget, Richard Berghs program från den samtidiga »Svenskt
konst-närskynne», och det täcker inställningen även i Danmark, Norge och
Finland. Den nationalism, som kommit konstsituationen att förändras i
Frankrike, hade ju från och med 80-talets senare del satt sina allt starkare
Fyra exempel på den stränga
porträttstil, ofta med figurerna ställda
i ren profil och färgen dämpad, och
med intresset koncentrerat kring
det psykiska stämningsläget, som
odlades av unga nordiska
konstnärer under go-talets andra hälft.
Ellen Theslejf, Violinspelerska,
1896, Ateneum, Helsingfors.
Anders Trulson, Konstnärens
moder, omkring 1900, privat ägo.
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
