Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Ejnar Nielsen ser sin blinda flicka
(Hirschsprungs museum,
Köpenhamn ) stå i ett vänligt danskt
landskap. Dess skönhet framhävs
genom att den slingrande ån är
förgylld. Linjeföringen är
raffinerad men vek och måleriet hållet i
hela plan och på ytan. Förfinad
dansk konstkultur med
engelskitalienska rottrådar står här mot
den kärva ursprungligheten hos
Rissanen.
Juho Rissanen, Blind gumma,
akvarell 189g, Ateneum,
Helsingfors.
galleriinspirationen eller den symbolistiska inställningen hindrade
emellertid de personliga dragen att göra sig gällande. När norrmannen
Ludvig Karsten (1876—1926) tillsammans med Alfred Hauge hösten 1895
för första gången reste ut lät han sin vän stanna i Köpenhamn medan han
själv »fortsatte Reisen like til Rom, han vilde se Michelangelo!» (Thiis)
Grunden till sitt tekniska kunnande lade han sedan i München, och sin
främsta konstnärliga inspiration hämtade han i Italiens, Spaniens och —
efter 1900 — Frankrikes museer. Men hans kopior blev inte pastischer
— utan den fria tummelplatsen för en färgdramatik av rött, violett och
giftigt gult och grönt; ett målartemperament, knappast mindre våldsamt
än Munchs, söker sig här uttryck. Och danskarna ägde i kretsen av
efterföljare till Hammershøi och nabigruppen åtminstone en betydande
konstnär, Ejnar Nielsen (f. 1872). I genombrottsarbetet från 1896 har
han i en blek färgskala och med oändligt känslig modellering skildrat
»Den syge Pige» i sin järnsäng framför den kala grå väggen. I de följande
arbetena drivs stiliseringen längre, konturlinjerna betonas och ytan hålles
medvetet, och i »Den Svangre» från 1902 inträder den tidstypiska
italienska monumentaliseringen. Men i alla verken finns den gemensamma
grundtonen, resignationen inför sjukdomen och döden, men också viljan
att se den vemodsfulla skönheten däri, som ytterligare framhävs genom
att motiven är hämtade från en miljö av strävsam fattigdom — den jydska
byn Gærn. Som en motsvarighet till Ejnar Nielsen kan Finland ställa upp
Juho Rissanen (f. 1873), den ende i åldersgruppen som utan tvekan och
stilkomplex tog upp kampen med 90-talets erkända stormän helt på deras
egen mark. Den franske kritikern Gustave Geffroy utropade framför hans
pannåer på världsutställningen i Paris 1900: »Rissanen, allmogens målare
stanna kvar i den värld ni skildrar så allvarligt och älskar så högt, kom
aldrig till Paris.» Det som gav hans konst styrka var allmogearvet inom
honom, vilket dels innebar en direkt minnesfond av stora, folkliga motiv,
lika mäktiga som Kalevalas, dels en primitiv formkänsla, som kom
honom att med fullkomlig självklarhet glida in bland tidens formsökare. Han
behövde alltså inte, som Ejnar Nielsen, söka upp den folkliga miljön, den
var i stället hans givna utgångspunkt, och hans människo- och
situations-skildringar — »Mannen vid skampålen», »Kopperska», »Blind gumma»
— kom därför att präglas av en i all sin hänsynslöshet naturlig realism,
som ställer dem på en plats för sig i tidens konst, samtidigt som hans grå
jätteakvareller visar prov på en spontan stor, hel planuppbyggnad, som
först långsamt underordnar sig den italienska renässansens torrare
stil-mässighet. Även vemodsdraget finns hos Rissanen, men stegrat till tung,
tigande sorgbundenhet.
Hos de danskskolade landskapsmålarna såväl från Danmark som från
Norge trängde gärna något av Kristian Zahrtmanns frodigare färg och
penselföring in, men också bland dem finns regelrätta formsökare i Ejnar
33
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
