Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
ristningsaktiga vikingatidsvisioner har sitt ursprung i det akademiska
go-talets figurala nyidealism. Dessa akademielever var emellertid långt ifrån
ensamma om sin nyidealistiska ämnessfär. Konstakademien i Stockholm
fick tvärtom just på denna punkt en betydelsefull motpol i Göteborg, där
Valandeleverna odlade en figurkonst, som från och med 1901 fick ännu
ett tillflöde tack vare den vandrande dansken Ole Kruses (f. 1868)
orna-mentala, religiöst innerliga fantasikonst. På grundval av impulser
härifrån utvecklade Ivar Arosenius och Gerhard Henning sin miniatyrartade
figurkonst, Carl Kylberg (f. 1878) sitt bibliska måleri och Axel Törneman
(1880—1925) sin monumentalkonst. Och för övrigt — vilken av tidens
landskapsmålare såg inte Pan skymta bakom trädstammarna eller ett följe
av klassiskt undersköna kvinnor tåga i procession över ängen. Även de
rena landskapsskildringarna kunde bli nyidealistiska. Böcklins marmorsvala
hus och susande silverpopplar, som hade föresvävat Richard Bergh och
prins Eugen redan under genombrottsåren, blev inte mindre ovanliga i
den närmast följande bildkonsten än i den samtida diktning, i vilken
Levertins Ithaka som en nyidealistisk ö med vita fruktträdsvalv i en blå
arkipelag levde vidare. Slutligen kom nyidealismen att sätta sina spår
även i svensk skulptur. Skulptörernas utveckling under sekelskiftet går
visserligen inte helt parallellt med målarnas. Deras väg för från den
franska salongskonsten till Rodins subjektiva impressionism. Men denna
impressionism — vi har redan konstaterat det vid omnämnandet av
Gustav Vigeland — ligger det visionära nära. Carl Eldh (f. 1873) följde
väl en hasselbergskt vek, realistiskt lyrisk huvudlinje, men Carl Milles (f.
Vingarna — det är ett av 90-talets
favoritmotiv, upplevt redan av
Bruno Liljefors, omsatt i syntetisk
form av sekelskiftets ungdomar
och slutligen in på 1900-talet
också fört upp i
monumentalformat av dem. — Carl Milles,
Vingarna, brons, 1907—10,
Nationalmuseum, Stockholm.
Av 90-talets unga skulptörer var
finnen Emil Halonen en av dem
som tidigast nådde syntetisk form.
— Man och ren, relief i furu,
1899, Ateneum, Helsingfors.
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
