Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
I dansken Johannes Holbæks
illustrerade böcker kan man följa, hur
hans spröda teckningar i Joakim
Skovgaards stil från 90-talets
början förvandlades under impulser
från den internationella
symbolismen.— »Mennesket er som et Frø,
der spirer og blifver et vældigt
Træ», lyder texten till denna
illustration, »1’Oeuvre», Paris 1898,
som är hämtad ur boken
»Omkring Midlet».
»Örndödaren» var en av de många
akvarellerade tuschteckningar
August Johnsson utförde som
svensk akademielev under 90-talets
andra hälft. Bladets ämne och
stilkaraktär exemplifierar väl en
idévärld, som då tjusade de unga.
— 1898, privat ägo.
1875) har aldrig låtit sökandet efter plastiska uttrycksformer hämma den
nyidealistiska fabulcringslustan — det är den, som fört honom till ett soligt
Arcadien, ett mytologiskt havsrike, en fantasieggande orient, ett
monumentalt forntida Sverige, och ett dödsrike, genomträngt av musik. Hans
konst har ofta hänförts till ett senare skede, men han växte upp under
90-talet, hans sinne är fullt av denna tids figurala drömmar och hans
konst kan knappast karakteriseras bättre än med 90-talsskaldens ord:
»Lyss jag i kåpans musselskal, brusar arkipelagen.»
När det inte förunnades konstnärerna att föra upp sina visioner i ett
drömt monumentalformat — eller när de inte kunde — kom de igen i
teckningar och akvareller. De norska sagoteckningarna, de skovgaardska
illustrationerna, Carl Larssons sundbornsblad och Gallén-Kallelas
träsnitt fick här sin fortsättning. Men ungdomarna från 90-talets slut gjorde
icke desto mindre det lilla formatet till sitt eget: de valde det, därför att
den ornamentala linjestil de odlade, logiskt förde till en vignettkonst, men
även därför att det här var lättare att undvika falskt patos än i de stora
kompositionerna; den melankoliska innerligheten, som vi mött hos Sager
Nelson, och som strömmar genom Ej nar Nielsens folklivsskildringar och
hans svenska kamraters landskapsmålen, nådde kanske här sitt
fulltoni
5J9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
