Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
gaste uttryck. Naturligtvis har även denna lyriska småkonst sina
utländska paralleller. Det finns inom den tyska nyidealismen, främst hos Thoma
och Klinger, en lyrisk sidolinje, som väl närmast går tillbaka till Moritz
von Schwind, och dessutom kan man mångenstädes spåra tidstypiska
stilanknytningar till prerafaelismen (i vissa saker av Simberg) och
Beards-ley (vilket i litteraturen påpekats beträffande Holbaek, Gerhard
Henning och John Bauer). Likväl kan det ifrågasättas, om inte just den intima
lyriken i linje och färg, ibland camouflerad som skämt, ibland på glid mot
ren landskapstolkning och ibland mot folklivsskildring, icke sällan
burlesk men lika ofta fylld av medkänsla, ja, sentimentalitet, stundom
illustrativ men stundom också raffinerat artistisk, i själva verket utgör »den
bortglömda generationens» viktigaste egna bidrag till det nordiska
sekelskiftets konsthistoria.
Man skymtar något av detta hos de nämnda danska grafikerna Lund
och Holbaek, och det finns väl också på andra håll i bröderna Skovgaards
land. I sitt rika förråd av sagoteckningar ägde norrmännen, som antytts,
redan under 8o-talet sin fond av likartad lyrisk småkonst, och det var den,
som Halfdan Egedius (1877—1899) öste ur, låt vara oftast med
oljemålningar, men också med talrika teckningar som resultat. Ty visserligen
genomgick denne brådmogne norrman rent stilistiskt en ordinär dansk
utveckling. Från vagt skymningsstämda landskap går hans väg över ett
mera linjebetonat måleri med helare färgplan fram mot den
monumentalitet i italiensk anda, som Thiis anar i porträttet av Mari Clasen:
»Denne unge bondekone fra Kvisteseid har en stil og en holding som de
Torna-buonier fra Firenze paa Ghirlandajos fresker i Sancta Maria Novella.»
Men det finns hos honom dessutom en norsk sagoton, som är latent i
interiören med den svartklädde drömmaren vid den öppna spiseln — en
norsk föregångare till Björn Ahlgrenssons »Aftonglöden», — söker sig
mera allmänt symbolistiska uttryck i »Spil og dans» och till slut stiger
fram som motiv och i färghållning i landskapet från Bø i Telemark med
pojken på hästen under körsbärsträdet (sid. 515). Den främste
företrädaren för tidens vemodsstämda småkonst är emellertid Hugo Simberg (1873
—1917). »Har Simberg i den lediga byggnaden på Pöytäniemi och äter
äfven der. Jag kan ej taga hans dyrbara tid i anspråk för hjälp utan
meddelar honom undervisning utan ersättning», skrev Gallén-Kallela den 6
februari 1897, och det är givet att en intim växelverkan ägde rum mellan
dessa två älskare av Finlands natur. Men just likheterna dem emellan
kommer också skillnaderna att framträda. Hugo Simberg griper inte
tillbaka till forntidsmyten och har inte heller Rissanens upplevelser av en
primitiv bondebygd att tillgå. Hans Finland växer i stället fram ur hans
drömmar och hans fantasi. Därvid spelar han på många strängar. Han
ser havets och skogens storhet och människans litenhet. Men han
upplever också utan skräck skönheten hos blomsterståndet djupt inne mellan
I kraft av sin fantasi och sin
intensiva och mångsidiga
naturupplevelse lyckades Hugo Simberg
omgestalta den figurala
nyidealismen till intim lyrik. Vi möter även
hos honom tidsdrag — faunen,
jugendslingan, skymningen — men
framvuxna ur naturstämningen och
förenade med vemodsdraget i
konstnärens kynne på ett sätt, som
kommer formspråket att
fullständigt täcka innehållet. — Frost,
akvarell 1899, Ateneum,
Helsingfors.
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
