Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
Baeckströms reflexion från 1944, framförd scm kritik i en tidningsartikel:
»Det går inte heller att ta Arosenius tillsammans med Jugend: han har
sin egen linje», håller väl knappast längre. Men med en oefterhärmlig
charm och med hela den frihet, som den unga konsten nu har tillägnat
sig och äger som något självklart, fantiserar han om sina ensamhetskänslor
i storstaden, om sina drömmar, ibland inför naturen men oftare inför de
persiska sagornas på tryggt avstånd belägna hjältevärld, och till slut om
sin stilla lycka i det lilla hemmet, där Lillan, sagornas prinsessa,
fascinerad stannat framför det ensamma stearinljuset, som för en kort stund
driver bort skuggorna från ett hörn av sekelskiftets skymningsstämda
värld.
I »Kunst og Kultur» för 1911 återfinner man August Brunius redan
klassiska ord: »Den som sett generationen närmast efter 80-talets
genombrott måste frapperas av det tryck, som vilat redan över den, trycket från
de lyckosamma och stridbara på de tveksamma och sentimentala
efter-klangsmännen. Hur rik är icke denna generation på halfutvecklade
talanger, på duktiga specialister, på i förtid bortgångna, på aldrig helt
infriade löften! De ha stått i skuggan, och ingen har skjutit upp i
storhetens fulla solsken.» Brunius tänker här på hela den svenska
konstnärs-skaran från Carl Wilhelmson till Ivar Arosenius. Tager man med
grannländerna i beräkningen får man givetvis skala bort Wilhelmsons
åldersgrupp, som ju räknade Willumsen, Munch och Gallén-Kallela; även i
Sverige har vi f.ö. funnit rätt markanta skillnader mellan Wilhelmson
och hans jämnåriga, som stod Konstnärsförbundet särskilt nära och hade
kvar dess nationella patos, och tidens yngre konstnärer med deras djupare
förankring i den internationella symbolismen och sekelskiftets melankoli.
Vidare hör Arosenius närmaste jämnåriga i Finland, Danmark och Norge
inte hemma i samma stilsammanhang som han: inget Konstnärsförbund
gjorde Sallinen, född 1879, Giersing, född 1881 och Henrik Sørensen,
född 1882, till »tveksamma och sentimentala efterklangsmän». Mellan
de återstående, födda omkring 1870, omkring 1875 och i Sverige, som
förut nämnts, även omkring 1880, kan det vara överflödigt att här
betona några gränslinjer. Några, som Ludvig Find, Magnus Enckell,
Thor-vald Erichsen, Sager Nelson och Ivan Agueli, gjorde sig ju så starkt
gällande redan under genombrottsåren vid 90-talets början, att de i denna
framställning behandlats separat. Andra gled senare samman med yngre
kamrater: »den femte åldersgruppen» räknar ju inte blott Arosenius
utan även exempelvis hans vän Gerhard Henning, Axel Törneman,
Johan Johansson, Karl Kylberg och Karl Isakson. Men under det
skede, som nu är aktuellt, arbetade de alla efter i huvudsak gemensamma
linjer. De har alla från början hemortsrätt bland August Brunius
konstnärer »i skuggan».
Med denna gruppering är de också i viss mån stilistiskt karakteriserade.
John Bauer, Lille Ville
Vallare-man, privat ägo.
Gerhard Henning, Amor och
Psyke, statyett 1914—15. Privat ägo.
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
