Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Den bortglömda generationen - Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Ivar Arosenius, Lampans ande,
akvarell 1907, privat ägo.
Om de under sin livstid märkligt ofta kom bort i utställningslivet och ur
medvetandet, har de efter femtio år börjat studeras igen med desto större
intresse. Det har då visat sig, att deras konst i de bästa fallen icke var så
realistisk i traditionell mening, men icke heller så enbart illustrativ, som
man trodde, utan att förhoppningarna, synerna och anekdoterna även
hos dem bars fram av en fri och självständig konstnärlig form; att de
målmedvetet strävade att hålla ytan, att de kunde komponera med djärvhet
och konsekvens, och framför allt, att de förmådde ge linjen en raffinerad
uttrycksfullhet. I sin citerade konsthistoria erkänner i själva verket även
Andreas Lindblom detta, dels genom att ge »den bortglömda
generationen» ett större utrymme än vad den tidigare någonsin fått, dels genom
att i den löpande framställningen plötsligt konstatera: »Vi har kallat
detta avsnitt för realismen, men jag måste tillstå, att vi i och med de
fem sist omtalade målarna (Osslund, Sager Nelson, Agueli, Arosenius
och Isakson) kommit ett gott stycke utanför dess räckvidd.» Därmed är
en grund lagd för en ny förståelse även av innehållet i deras konst —
den spröda skymningsmelankoli och de drömmar om en fjärran idealens
värld, som hos dem trädde i stället för en äldre generations mera
handfasta tro på den nordiska naturens tunga skönhet och lyckorikets närhet.
Det nya århundradet
Till och med de blivande
Matisse-eleverna i Sverige var länge fångna
i sekelskiftets ornamentala linjestil
och i skymningsmelankolin. —
Isaac Grünewald, Självporträtt
1904, Nationalmuseum,
Stockholm.
Den samvetsgranne Edelfelt, som fortsatte att i sina brev ge små
översikter över läget på olika konstfronter, rapporterade 189g från Paris: »en
tendens till vacker, dunkel och djup ton, mörka tavlor, skymning, natt,
Whistler med ett ord.» Men under det närmaste decenniet kom omslaget.
1902 hölls den första stora van Goghutställningen, 1904 är
genombrottsåret för Cézannes konst, 1906 för Gauguins. Av de yngre fann Bonnard
vägen till en förnyad, fritt blommande impressionism. 1905 framträdde
fauvisterna, 1908 öppnade Matisse sin berömda skola och samma år fick
kubismen sitt namn.
Vacker dunkel och djup ton, mörka tavlor, skymning, natt, Whistler
med ett ord — hur väl täcker inte denna karakteristik också det nordiska
måleriet från åren kring 1900. Många av 90-talets konstnärer av olika
årgångar, och inte minst de unga debutanterna från decenniets slut, hade
stannat i ett dunkelt stämningsmåleri, än präglat av nederländskt
måleriska ljusdunkeleffekter, än av de mjukt böljande jugendslingorna, än av
den något strängare klassicism, som man så ivrigt studerade i Florens och
Rom. Vi har betonat några av värdena i denna bildkonst; dess
utvecklingsmöjligheter var emellertid begränsade.
Men med det nya århundradet börjar även i Norden nya inslag i
helhetsbilden att märkas. Färgen börjar efterhand få nytt liv, kompositions-
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
