Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
1 Göteborgs konstmuseum
påträffas denna teckning med tillsats av
pastellkritor, som utförts av dansken
Viggo Johansen i Tyresö 1907
och visar prins Eugen inför ett
omtyckt motiv. Den nationella
skym-ningsromantiken —»dunkel och
djup ton, mörka tavlor, skymning,
natt, Whistler med ett ord»
(Edelfelt) — var alltså alltjämt
företrädd, och detta såväl bland
äldre som yngre.
problemen tas upp från nya utgångspunkter. Det är som reste sig
bildkonsten sakta ur en dvala och började andas på nytt.
Naturligtvis skedde detta tack vare de åter fördjupade förbindelserna
med Frankrike. Men det anmärkningsvärda är, att det var gudarna från
1890 — impressionisterna, Gauguin, van Gogh och Cézanne, man ånyo
hänvisade till, blott med den skillnaden, att van Gogh och Cézanne nu
började spela en större roll än tidigare. Det var också det gamla
anti-naturalistiska programmet som på nytt aktualiserades, blott med den
förskjutningen, att man inte längre talade om den visionära friheten utan om
den formala. Hur många av sekelskiftets konstnärer som än stannade i
sina en gång erövrade positioner fanns det alltså bryggor mellan
sekelskiftets konst och den som nu höll på att växa fram. Vi möter därför i Norden
under 1900-talets första decennier unga konstnärer, som bygger sin konst
huvudsakligen på färska franska intryck — den »femte åldersgruppen» i
Danmark, Norge och Finland, men den »sjätte» i det mera konservativa
Sverige. Men vi möter även äldre och yngre konstnärer, hos vilka
inhemsk tradition och fransk modernism mjukt förenas, och slutligen även
äldre konstnärer, som utvecklats i huvudsak ur sina egna tidigare egna
erfarenheter och likväl gör sig gällande på ett nytt sätt i en ny tid.
1902 gjorde Ludvig Find som stipendiat sin första parisresa, och han
berättar härom: »Det var ingen lang Vej fra Hotellet gennem
Luxem-bourgshaven till Luxembourg. Det var min første Vandring. I den lille
Sal tillhøjre havde Impressionisterne deres Plads, Caillebotte-Samlingen.
Hvilken ung Maler er ikke gaaet herind med Hj ertet fuldt af Fryd og
gaaet ud med et flammende Haab og en Vilje til at blive en god Maler.»
Den grundläggande förnyelsen under 1900-talets första decennium kom
524
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
