Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Ur svenskarnas möte med
impressionismen under 1900-talets första
decennium framgick ofta en tung,
dekorativt rytmisk pointillism, som
särskilt odlades av Carl
Wilhelm-sons elever vid Valand i Göteborg
och Adolf Hölzels i Dachau.—
Axel Törneman, Studie till
Paris-café, 1909, privat ägo.
Hos Birger Simonsson, liksom
Törneman elev vid Valand och
hos Adolf Hölzel men sedan också
hos Matisse, möter vi ännu 1908
den tunga, rytmiska pointillismen.
— Rönn, Gullbrandsdalen, 1908,
privat ägo.
just genom impressionismen, och även om München och Dachau ofta
utgjorde mellanstationerna, särskilt för finnarna (Werner Thomé),
svenskarna (Axel Törneman och åtskilliga andra) och norrmännen (Ludvig
Karsten), var Frankrike dock ursprungslandet, till vilket man förr eller
senare måste söka sig. Emellertid gestaltade sig de nordiska konstnärernas
möte med impressionismen olika i olika fall. I Finland verkade sedan
90-talets slut som keramiker den Seurat närstående engelsmannen A. W.
Finch, och när den impressionistiska förnyelsen omkring 1905 inleddes,
tog den form av en gnistrande pointillism i närmaste anslutning till
Seu-rats och Signacs teorier. Detta »ljusmåleri» fick sitt centrum i
Septem-gruppen, vars andlige ledare blev författaren till »Regnbågsfärgernas
segertåg», Sigurd Frosterus, och vars mest verksamma medlemmar blev
Magnus Enckell och Werner Thomé (f. 1878). Hugo Simbergs reagens
är ett exempel på, hur våldsam brytningen mellan gammalt och nytt
här kunde bli. Wennervirta skildrar den kris han råkade in i under sin
sista period, då han under starka påtryckningar börjat experimentera
med »ljusmåleriet» och fann att han inte längre kunde hävda sig
konstnärligt när han inte fick ta fantasien till hjälp. I Sverige är de
impressionistiska variationerna fler. Vi finner här konstnärer, för vilka mötet med
impressionismen ledde till en uppfriskad och förfinad naturalism (t.ex.
Oscar Hullgren), och konstnärer, för vilka det ledde till en stark,
personlig expressionism (Ester Almqvist).Även den dekorativa impressionism
som vi under 90-talet träffat på i outrerad form hos Gustaf Fjæstad och i
mera moderat hos Carl Wilhelmson, levde emellertid nu upp — men på
ett nytt sätt. Gösta von Hennigs nådde omkring 1905 fram till ett måleri,
som stilistiskt kan föras tillbaka till samma ursprung som Fjæstads —
pointillismen och Toulouse-Lautrecs linjekonst. Men medan snömålaren
från 1895 hade tagit ut det ornamentala hos förebilderna, verkade von
Hennigs mera direkta och allsidiga upplevelse av impressionismen främst
befriande för hans färg. Även centralgestalten bland Valandeleverna vid
sekelskiftet, Axel Törneman, startade med en dekorativ pointillism i
läraren Wilhelmsons anda; den behärskade ännu hans måleri när han vid
det nya århundradets början utförde »De blinda» hos Adolf Hölzel i
Dachau. Men i »Pariscafé» från 1905—06 försöker han att spränga denna
stil: rytmen har stegrats till temperamentsfull expressionism, låt vara
alltjämt av jugendprägel, och färgskalan är lika brutal som i Matisses
samtidiga arbeten. Dessa exempel ger en antydan om, hur
impressionismen, i stället för att bli ödesdiger för sekelskiftets stilsökare, kunde
befrukta deras konst. Redan på förhand formalt inriktade uppfattade de inte
den franska impressionismen som en naturalistisk strömning, utan
tjusades av dess rika, ljusa färgskimmer, dess oändliga nyanser, dess stora,
nya, rent konstnärliga möjligheter. De insåg, att de själva fastnat i ett
alltför snävt formsystem, och det visade sig, att de var läraktiga. För dans-
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
