Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - I hemlandets målarskolor (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Helene Schjerfbeck (1862—1946),
Arbeter ska. Målarinnan hade sedan
mitten på 1890-talet varit en
mycket uppskattad lärare vid
Helsingfors konstförenings
ritskola (motsvarigheten till vår
konstakademi). Hennes konst
betraktades emellertid som alltför
internationell och utan rötter i det
nationellt finska. I början på
1900-talet tog hon avsked från sin tjänst
och drog sig tillbaka i en stilla
isolering i Ekenäs, där hon
utvecklade och renodlade sin asketiskt
uttrycksfulla ytstil.
stegrats under Bobrikovdiktaturen. Man märker en påtaglig tendens mot
förfinskning av kulturlivet. Sedan Bobrikov mördats och tsaren efter
revolutionsförsöken 1905 tvingats återge Finland ett visst mått av
självständighet, fortsatte den nationella kampen, men inte längre med front
mot Ryssland. Kulturkampen tog åter form av en inbördes strid mellan
svenskt och finskt. Men medan svenskarna tidigare dominerat det finska
kulturlivet hade nu purfinnarna tagit ledningen. Deras kulturambition
bars upp av övertygelsen om den finska rasens jämbördighet med övriga
raser. Därmed undergick kulturlivet en genomgripande social
förvandling. Medan tidigare så gott som alla konstnärer varit av svensk
härstamning, var efter sekelskiftet ungefär 75 % av konstnärerna rent finska.
Tidigare hade konstnärerna hört till de socialt högre skikten, de hade
oftast varit studenter. Nu kom så gott som alla från de fattigaste
finnbygderna, och de var stolta över sitt proletära ursprung. Detta bidrog
till att den moderna konstens genombrott i Finland gestaltade sig som en
häftig kris, starkare präglad än annorstädes av sociala motsättningar och
delvis hätska strider.
I hemlandets målarskolor
De svenska konstnärsförbundarna hävdade med kraft sin oinskränkta
maktställning flera år in på 1900-talet, och de såg med ovilja varje
själv-ständighetsförklaring från de ungas sida. Svenska konstnärer skulle måla
svenskt och borde därför stanna hemma och lära av de nationella
konstnärerna i Konstnärsförbundets skola, ansåg de. Så förkvävdes en
hel generation, som inte hade styrka nog att hävda sig inför dem, som
redan nått berömmelsen. August Brunius har, i Kunst og Kultur 1911,
talat om denna generations tragiska öde: »Hur rik är icke denna
generation på halvutvecklade talanger, på duktiga specialister, på i förtid
bortgångna, på aldrig helt infriade löften. De har stått i skuggan, och
ingen har skjutit upp i storhetens fulla solsken. Efter dem komma nu de
unga modernisterna, som verkligen ha ett eget program, som vilja den
personliga frigörelsen ovanpå 80-talets alltmer förfinade eller
differentierade naturalism.» Konstnärsförbundets förkvävning av en hel
generations självständighet är orsak till det märkliga faktum, att modernismens
genombrottsmän i Sverige är ungdomar i åldern 19—25 år, ibland ända
upp till 10 år yngre än genombrottsmännen i grannländerna.
Också de blivande revoltmännen hade studerat vid
Konstnärsförbundets skola. Isaac Grünewald har senare berättat: »Under det realistiskt
och naturalistiskt betonade studiearbetet i seklets början uppstod svåra
slitningar i elevernas konstnärliga samveten. På konstnärsförbundets
skola 1905—1908 beundrade vi alla vår store kolorist Ernst Josephson
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
