Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Romantiker (L. E. Å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Carl Kylberg (f. 1878),
Självporträtt, 1924, Göteborgs
Konstmuseum.
Göteborg. Många drag förenade Sörensen med den tidigt bortgångne
Gösta Sandels.
I Danmark levde det stora figurmåleriets traditioner kvar och några
ungdomar slöt sig till detta. I sina tungsint romantiska figurmålningar
byggde J. A. Jerichau på de italienska renässansmålarna, men hans nära
bekantskap med den moderna konsten visade sig tydligt dessutom. I
Sydfrankrike nådde han slutligen fram till ett mera koloristiskt och
form-expressionistiskt måleri med ljusare och renare färger. Hos både Edvard
Weie och Karl Isakson är de romantiska tendenserna tydligt urskiljbara.
Det färgvisionära draget är utmärkande. Weies beundran för
Dela-croix, som vid 20-talets början bl.a. tog sig uttryck i hans kopia av Dante
och Virgilius, visade sig redan i »Poseidon farer over havet», där den
storslagna och måleriskt rika naturen på Christiansö befolkas med alla havets
element av nereider och tritoner. Medan Weies romantik var både
patetisk och häftig, var Isaksons mera nervöst sensitiv. Hans teckningar och
målningar med bibliska motiv, som upptog hans arbete de sista åren av
hans liv visar hur han ville finna motiv och innehåll för sitt rena
färgmåleri. Den största enkelhet och slutenhet i kompositionen med dess nervöst
och lidelsefullt glödande färg, ger dessa arbeten en mystiskt högtidlig
stämning.
I Carl Kylbergs måleri från 1 o-talet blandades lärdomar från Cézanne
med reminiscenser av sekelskiftets skymningsromantik och symbolism.
Det är en utpräglad färgromantik i hans landskap, där motivet reducerats
till några få plan av hemlighetsfull och melankolisk färg. Han målade
vilande människor i den ljusa nordiska sommarnatten, och så småningom
skulle han komma att ägna sig åt religiöst, mystiskt måleri.
Edvard Weie (1879—1943),
Poseidon far över havet, 1917.
Statens museum for kunst,
Köpenhamn. I flera målningar arbetade
Weie med detta motiv. Han följer
här den stora traditionen från
barocken och från Delacroix, men
koloriten har en genomskinlig
skimrande lätthet med sina toner
av vattnets blått och grönt och
kropparnas gula och bruna. En
mängd motverkande rörelsemotiv
åstadkommer en festlig och lätt
rytm.
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
