Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Naivister (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Hilding Linnqvist {f. 1891},
Drottningens juvelsmycke. Privat
ägo. Linnkvist var aristokraten
bland naivisterna. Almkvist var
hans älsklingsskald. »Drottningens
uvelsmycke» hade bländat honom.
»Den svenska fattigdomens
betydelse» skulle säkerligen mera
ha fängslat Eric Hallström och
Gideon Börje, de båda andra
ledande naivisterna. Linnqvists
naivism var nog inte riktigt
tidsenlig. Den var en flykt undan
verkligheten, kanske i ännu högre
grad än de övriga naivisternas
konst. De var dock rotfasta i den
levande småborgerligheten.
Nai vister
Sekelskiftets kulturleda hade skapat en längtan till det ursprungliga,
»alt i alt en sunn drift i oss etter primitivitet, en ung skrekk for overmodning
og forfall» (Jens Thiis). Denna inställning ledde till att man t.o.m.
accepterade barnens teckningar och målningar. Sveriges ledande
kulturtidskrift, Ord och Bild, publicerade 1906 en lång uppsats av A. M. Roos om
barnkonst, där de psykologiska men också de rent artistiska kvaliteterna
analyserades.
Man jagade också naturgenier (Döderhultaren); man sökte i bygderna
oskolade talanger, som var oberörda av traditionella fördomar, men vilkas
alster hade sådana kvaliteter att man i dessa trodde sig kunna konstatera
det skapande geniet renare än i skolade konstnärers verk. I Norge
florerade denna genijakt i synnerhet mellan 1905 och 1910. Sedan började
entusiasmen avtaga och 1913 skrev en av de ledande norska kritikerna: »Nei,
i lengden blir man jo trett av all denne lallende tale.»
Men det fanns också konstnärer som avsiktligt tog upp naiva stildrag
i sin konst. Norrmännen hade tidigt uppmärksammat tullmannen Rous-
Axel Pettersson, Döderhultarn
{1868—<925), Sörjande.
Döderhultarn var en av svensk konsts
stora skulptörer, och han hade i
sin avskildhet renodlat de
väsentliga skulpturala kvaliteterna, vilka
förlänade hans små figurer
monumentalitet och en prägel av
tidlöshet.
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
