Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Naivister (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vär egen tids konst
Nikolai Astrup {1882—1935),
Självporträtt, Träsnitt 1920.
Astrup var nära knuten till
1890-talet i sitt stämningsliv, men han
ville förnya nationalromantiken,
ge den en ursprungligare form.
»Du nevnte noe om at jeg var
naturalist, ja, jeg begynte den
bakvendte vej, først var jeg
neo-impresjonist, så blev jeg et slags
naturalistisk ’naivist’ fordi jeg
ante, hvorhen det bar med
im-presjonismen. Ja, ikke bare ante,
jeg var ellerede langt inne i
neo-impresjonismen da jeg gikk hos
Krohg i Paris. — Men jeg fikk
’styggja’ och omvendte mig til
naturen og mig selv. Henry
Rousseau gav mig en pekepinn.»
seaus målningar på Independenternas salong i Paris. Chr. Krohg berättar
i en uppsats om hur han, Thaulow och Heyerdahl stannade inför en av
Rousseaus tavlor och hur Heyerdahl visserligen med sin lust att chockera
förklarade att Rousseaus tavlor var de bästa på hela salongen. Också
Nikolai Astrup, nationalromantikens fullföljare bland de unga, hade lärt
känna Rousseaus konst i Paris. Han var fascinerad, och han opponerade
med häftighet mot »kunstkritiker, som ikke undser sig for å si om Henry
Rousseau ’at han aldrig kom forbi dilettantismens standpunkt’, — den første
kunstner som verden har frambragt siden Goyas tid, jeg kunde ha lyst til
å sette ham ved siden av Michelangelo som epokskapende kunstner. En
man som Rousseau, der gav fanden i allt ’flitterstas’ som
neoimpressionis-men vesentlig bestod av på hans tid, og som isteden skapte noe virkelig
nytt i kunsten: ’Abstraktionen’. Dermed blev han ’far’ til alt og alle
andre ’ismer’, og det var Picassos store fortjenste at han opdagede dette hos
Rousseau, dette som ingen andre helt forstod.»
Snart nådde Rousseaus inflytande också den svenska konsten. Då Nils
Dardel och Einar Jolin målade i Senlis 1912 var de säkerligen inte
oberörda av hans naivism. Wilhelm Uhde, naivismens förste historieskrivare,
berättar i sin första Rousseaubok: »Jag flanerade en kväll med mina
svenska vänner, skriftställaren Gustaf Hellström och målaren Nils Dardel
(som i sina bilder, vilka utan att visa någon direkt avhängighet stod
Rousseaus anda nära) genom den lilla staden Senlis’ gator. . . Vi hade
vår vana trogen tigande och njutande av den människotomma gatans
kvällsro, i tankarna sysselsatta med det just avslutade dagsverket, gått
bredvid varandra, då Gustaf Hellström tog upp en lek som vi roat oss med
de sista dagarna, och sade: Jag tycker att man på Henri Rousseaus
gravsten skall sätta orden: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden,
människorna en god vilja’.»
Dardel och Jolin var emellertid internationaliserade artister. Men bara
några år senare uppstod en genuint svensk naivism. Det var en grupp helt
Eric Hallström {1893—1946^,
Tors gatan i snö, 1919- Eric
Hallström hörde liksom Börje till
naivismens småborgerliga falang.
Han målade ofta
barndomsminnen från sekelskiftets
Stockholm, söndagsutflykter till Haga
eller Trettondagsafton på Skansen
eller bara ett utkantsmotiv där
han en gång sprungit omkring och
lekt. Allt får sin idylliska prägel.
Naivisterna känner ofta inte
någon social indignation.
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
