Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Krohg och Dardel (L. E. Å.) - Intimister (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Nils Dardel, Änkedrottning
Sophias begravning, 1914. Det
uppdrivna, luddiga penselarbetet
och den glittrande brokigheten i
koloriten är av nästan textil hållning.
Det högtidliga sorgeskådespelet
med processioner och
militärpara-dering framför
Riddarholmskyr-kan är återgivet med naiv glädje.
Stiliseringarna är våldsamt
överdrivna liksom de inbördes
proportionerna.
modet — utan från överkultiverade aristokratiska epoker som den
japanska och persiska. Och därvid röjer han gång på gång sin egen
aristokratiska tradition. Det finns också grymhet och våldsamhet under
den förgyllda, lackerade ytan, och de upprörda åren 1918—20 få de
fritt utlopp, i synnerhet i de scener där ett ’Crime passionel’ spelar
huvudrollen.» Höjdpunkten bland dessa konstverk som är på en gång
makabert skämt och självironi är den pietåmässigt vemodiga »Den
döende dandyn».
Intimister
Vid sidan om alla dessa mer eller mindre markanta riktningar
blommade under det första världskrigets år i Sverige blygt den
anspråkslösa verklighetskonst, som Aug. Brunius har kallat för »intimismen».
Dess centralgrupp var den s.k. Smedsuddsskolan med Torsten Palm, Victor
Axelson och Alf Munthe i spetsen. Intimisterna reagerade liksom
naivis-terna mot den rådande tidsandan, både i konst och verklighet. De såg i
Matissekonsten ett uttryck för den utåtriktade, reklamhungriga människan.
Intimismen var en oppositionsriktning, men den var samtidigt en flykt
undan alltför pockande realiteter. Intimisterna flydde undan världens
larm in i den rofyllda, anspråkslösa mellansvenska idyllen, där de i sitt
arbete glömde sig själva för att helt gå upp i sin naturdyrkan. Grünewald
föraktade dem: »Hur kan man sitta och måla idyller vid
Långholms-sundet?»
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
