Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Den moderna skulpturen. 1910-talet (B. L.) - Efterkrigstiden (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Wäinö Aaltonen (f. 1894),
Modell, granit. — Aaltonen
framträdde redan på 1910-talet som
medlem av Novembergruppen; han
sympatiserade med dess vilja att
skapa en genuin nationell konst.
Själv sökte han ge sin konst en
heroiserande prägel som
överensstämde med den unga finska
statens ideal. Han skapade en rad
monument, bl. a. över löparen
Nurmi och skalden Kivi, vilka
firamstår som symboler för landets
andliga och jysiska styrka. T.h.
Hannes Auiere (f 1888),
Bond-auktion, relief i trä. - I högre
grad än Aaltonen är Autere
genuint finsk. Han är primitivare,
han skildrar med kraft och
drastisk humor allmogens liv på
ett sätt som erinrar om medeltidens
folkligt religiösa bildsnideri.
Den norska skulpturen var fortfarande nästan bara Vigeland. Men
restaureringen av Trondheims domkyrka kom att bidraga till fostran av
en ny generation skulptörer. Restaureringen betraktades som en
nationell angelägenhet eftersom man därmed knöt samman den gamla
storhetstiden med nutiden. I Trondheim skapades en skulpturhytta av
medeltida typ, där många konstnärer under årens lopp skulle arbeta på
att med fem medeltida skulpturer från kyrkans västfasad som förebilder
skapa en värdig utsmyckning åt kyrkan. Denna skulptörernas
konstnärliga »värnplikt» har betytt mycket, eftersom de där fick inpräglad en
stark känsla för hantverket. Någon goticerande stil skapades emellertid
aldrig i den självständiga skulpturen.
I Finland kan man knappast inom skulpturen finna samma tydliga
motsättning mellan finskt och internationellt som inom måleriet.
Möjligen kan man i själva kärleken till trä och granit ana en nationell
tendens; graniten fick symbolisera det urfinska. Först omkring 1920
framträder två skulptörer, vilka båda står som auktoriserade representanter för
Finland, Hannes Autere, träskulptör, med expressivt drastiska reliefer ur
de finska böndernas liv och Wäinö Aaltonen, granitskulptör, med både
klassiska och nationella ideal.
Efterkrigstiden
Kriget tog slut, gränserna öppnades och konstnärerna reste ut igen. De
for till Paris där många norrmän och svenskar blev bofasta under hela
20-talet. Men många fortsatte även längre söderut. Tidens lösen i
arkitektur och skulptur var klassicism. Många målare följde de nya signalerna.
Carl Milles (f. 1873), Siren med
fiskar. Milles utveckling under
1910-talet är typisk för tidens
vilsna stilsökande överhuvudtaget.
Han prövar den tidiga romanska
stilen i sina
Saltsjöbads-kyrk-portar. Han stramar åt sitt
uttryckssätt i den arkaisk grekiska
konstens förnämt maniererade
stilisering. Han hänger sig åt
barockens frodigt våldsamma rörelser.
Men han ger sig aldrig in på den
radikala modernismens
nyskapande experimenterande. Han är
eklektiker och hans mål är
snarast att modernisera äldre
tiders uttryckssätt.
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
