Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealister (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår egen tids konst
Sven Jonson (f. 1902), Ecce
Homo, 1937. Nationalmuseum,
Stockholm. Halmstadgruppens
målare hyllade inte automatismen utan
snarare den Dalipräglade
fotografiska surrealismen med illusoriskt
taktila detaljer i chockerande och
överraskande sammanhang.
Närmast Dali i avsiktligt
olustbeto-nade effekter nådde Erik Olson,
gruppens ledare. Esaias Thorén
hade samma lust att chockera, men
utan att framkalla
obehagsför-nimmelser. Eriks bror Axel Olsson
var mera realistisk, han har
karakteristiskt nog kallat en av sina
bilder »Förankrad i verkligheten».
Sven Jonson ville aldrig helt överge
den artistiska ambitionen och var
därför knappast fullt renlärig i
sina svala klassiskt präglade
visioner, trots de karakteristiska
oändlighetsperspektiven.
Stellan Mörner (f. 1896), Ett
lekögonblick med 1700-talet.
Louvre, Paris. Mörner frigjorde
sig ganska snart från den
doktrinära surrealismen och skapade en
personlig drömkonst präglad av
aristokratiska traditioner och
barndomens herrgårdsliv. Men i en
självbekännelse 1935 har han
dock skrivit: »Jag tror på den
motivkrets, som alstras av
analogier och metaforer. En kam i en
kvinnas hårknut kan påminna om
ett blad, en hand kan vara som ett
landskap, en blommande vit
syrenbuske i blåst kan ge intryck av ett
skummande vatten. Allt sådant
skall kunna målas.»
Mörner, bröderna Axel och Erik Olson, Esaias Thorén). Både de danska
och svenska konstnärerna hade utgått från en nonfigurativ konst. De
abstrakta linjerna och formerna hade småningom fått symbolisk betydelse;
detaljer ur den synliga verkligheten har förirrat sig in i kompositionerna,
vilka till slut helt övergått i en suggestiv drömnaturalism.
Halmstadgruppen och gruppen kring Bjerke Petersen väckte båda
uppseende, chockerande och skrämmande. De representerade under
1930-talet publikbegreppet »modern konst». Surrealismens självvalda
uppgift var ju att stå den psykiatriska vetenskapen till tjänst utan
estetiska biavsikter. Men de svenska surrealisterna hemföll ofta åt frestelsen
att leka artistiska lekar med surrealismens detaljer, vilket så småningom
bidrog till att avlägsna konstnärerna från den eftersträvade objektiviteten.
Senare har de också helt släppt de surrealistiska ambitionerna och utbildat
helt personliga uttryckssätt, varvid några med den nya stilens hjälp ger
uttryck åt en ny religiositet, inspirerad av Oxfordgrupprörelsen.
I Norge stod man visserligen inte främmande för surrealisternas
strävanden. 1933 visades en internationell utställning av surrealistisk konst
i Oslo. En del norrmän, bl.a. Bjarne Rise, tog starka intryck och deltog
med verk i den stora internationella utställningen i Köpenhamn 1935.
Men någon större betydelse fick inte den doktrinära Dali-surrealismen i
Norge. Däremot har flera av de unga fått impulser för sin vidare
utveckling genom kontakten med surrealismen. Arne Ekeland och Kai Fjell
skapar en nationell variant på stilen. I en recension 1935 ser Stellan
Mörner Ekelands konst som en individualistisk surrealism, i sig själv paradoxal
men utvecklingsdugligare än den doktrinära stilen.
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
