Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Andra världskrigets årtionde (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
visserligen bygger på verklighetens grund, men där skulptörerna inte
känner sig slaviskt bundna av de yttre intrycken utan vågar förskjuta
planen för att på ett uttrycksfullare sätt betona formen. Också inom
skulpturen är det nationella och det folkliga på retur för att lämna plats
åt internationella impulser.
Norrmännen har först på 40-talet efter Vigelands död helt lyckats fly
hans förkvävande skugga, men de har inte samma trygga djärvhet som
danskarna med deras gamla tradition. Trondheimsdomen har fullbordats
och Norge har därmed förlorat en viktig skola för skulpturhantverket.
Men dess betydelse hade f.ö. avtagit redan tidigare då intresset för äldre
stilar och för pastisch hade försvagats. I stället har arbetet med Oslo
väldiga Rådhus varit ett centrum för den nya skulpturen. Norrmännen
själva ser med tillförsikt på skulpturens framtid i Norge. Målaren Henrik
Finne avslutar i slutet av 1940-talet en uppsats om 1900-talets skulptur
med orden: »Utsiktene for framtiden er gode; vi har fått bredde i
skulpturen, en hel flokk talenter som kan så meget av det nødvendige at de
har fått fast grunn å stå på. De kan nå forme, og det er betingelsen for å
deformere med mening og virkning, det vil si arbeide med formen som
egenverdi og ta den i bruk som instrument for skapende vilje.
Vi er endelig kommet så långt at det er skapt et miljø, og gjennom
brytningen med det fremmende har våre billedhuggere lært både de
evige verdier og seg selv å kjenne. Alt skulle derför ligge til rette for en
virkelig blomstringstid for norsk skulptur.»
Gottfred Eickhojj (f. 1902),
Naken flicka. Privat ägo. »Han
søger at bringe alt i Balance
og alle Led i inbyrdes Förbindelse,
ikke ved linæere, rytmiske
Virkninger, ved aandfuldt opfattede
Detailler saa lidt som ved et Spil
af Lys og Skygge, men simpelthen
ved en Afbalancering af
Skulpturens Yderpunkter i Forhold til
dens Kærne» (Haavard Rostrup).
Den heroiska kampen mot
ockupationstrupperna fick naturligt nog
efter kriget många monument i
Danmark. Men i grund och botten
tycks denna heroisering av konsten
inte passa det danska
konstnärs-kynnet. Som en (medveten eller
omedveten’) reaktion mot denna
schablonmässiga hjälte dyrkan i sten
kan man kanske betrakta det
populäraste skulpturverket i 40-talets
danska konst: Mogens Böggilds
Grisebrød på torget i Aarhus, ett
groteskt gemytligt monument över
den danska modersuggan, utfört i
en detaljnaturalism som visar
många drastiskt impressionistiska
drag.
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
