varav de äro uppbyggda. De viktigaste djupbergarterna äro: granit (med kalifältspat och kvarts som karakteristiska beståndsdelar); syenit (kali- och natronfältspat); diorit (kalknatronfältspat och hornblände); gabbro (kalkfältspat och augit); i de två förstnämnda ingå också, ehuru i underordnad mängd, svart glimmer augit el. hornblände. Granit och syenit äro ljusa ("saliska") bergarter, dioriter och gabbro mörka (”femiska”) bergarter. Ytbergarterna indelas så, att mot en djupbergart svarar en ytbergart av samma kemiska beskaffenhet: liparit el. kvartsporfyr (svarar mot granit), trakyt el. kvartsfri porfyr (mot syenit), andesit (mot diorit), basalt och diabas (mot gabbro). Mot ytbergarterna svara även vulkaniska tuffer, uppkomna genom att vulkanisk aska hårdnat till en porös bergart (jfr Vulkaner). — De sedimentära bergarterna ha i regel ursprungligen uppkommit som avlagringar ur vattnet. Om sålunda avlagrat material sammankittas, uppstå olika sedimentära bergarter, vilka på grund av sitt uppkomstsätt oftast ha horisontell utbredning, såvida de ej blivit indragna i bergskedjeveckning. De vanligaste sedimentära B. äro sandsten, lerskiffer och kalksten. Man skiljer mellan mekaniska, kemiska och organiska sediment (se Sediment). Sandsten och lerskiffer äro ursprungligen mekaniska, olika saltavlagnngar, gips, o. s. v. äro kemiska; kalkstenar äro även vanligen kemiska sediment. Såsom ex. på ett organiskt sediment kan nämnas gyttja. — Man brukar som en tredje grupp bergarter urskilja de kristallina skiffrarna el. de metamorfiska bergarterna, vilka på grund av senare omvandling (metamorfos) fått sin ursprungliga karaktär av eruptiv el. sedimentär bergart mer el. mindre fullständigt utplånad. Denna omvandling har framkallats genom hög värme, starkt tryck och kemiska omsättningar, i de flesta fall på stort djup. Till denna grupp höra bl. a. gnejs, leptit, glimmerskiffer och amfibolit. Bergartsbildande mineral kallas de mineral, som utgöra huvudbeståndsdelarna i de vanliga bergarterna. Dit höra i främsta rummet kvarts, fältspater, glimmer, hornblände, augit och olivin. Bergborrning användes vid bergsprängning, vid undersökning av berggrunden för uppdagande av malm-, kol- och oljeförekomster, för uppsökande av grundvatten vid brunnsanläggningar m. m. Bergborrning kan antingen ske med handkraft (handborrning) el. med maskinkraft (maskinborrning). Vid handborrning slås borrstålet — en massiv stålstång med ett mejselformigt skär i ena ändan — med en slägga in i berget. Vid maskinborrning användas maskiner av olika typer. De vanligaste äro de i regel med komprimerad luft drivna stötborrmaskinerna och hammarborrmaskinerna. Skillnaden mellan dessa båda slag av borrmaskiner är i princip den, att vid stötborrmaskinerna borrstålet, vars skärstål gives växlande form, är fäst vid en i luftcylindern rörlig kolv, medan denna vid hammarborrmaskinerna tjänstgör på samma sätt som släggan vid handborrning. Vid djupborrning för berggrundsundersökningar el. dyl. användas borrmaskiner av skilda typer, för vilka det karakteristiska är, att en tung borr, som omväxlande lyftes upp och får falla ned, vid sina fall splittrar berget. Vid djupborrning användes även diamantborrning. Vid denna utföres borrningen medelst en roterande borrkrona, bestående av en stålring, å vars undersida diamanter fastsatts. Vid rotationen utskära diamanterna ur berget en cylinderformig stav (borrkärnan). Vid djupborrning upphämtas på olika sätt ur borrhålet prov å de bergarter, i vilka borrningen äger rum. Bergegren, Henrik (Hinke), f. 1861, tidningsman, redaktör för Brand 1904—16, har utövat en omfattande verksamhet som föreläsare och författare för spridande av socialrevolutionära idéer och för genomförandet av barnbegränsning. Bergen, stad i sv. Norge vid en vik av Nordsjön. 100,000 inv. Norges näst största stad; omfattande handel med fisk och tran. Stora skeppsvarv. Berömt havsbiologiskt museum. Bland märkliga byggnader må nämnas den från 1200-t. härstammande Håkanshallen och Bergenshus’ gamla fästning. B. var under Hansatiden en av Nordens viktigaste handelsstäder. Bergensbanan, järnväg, som förbinder Bergen med Oslo. Dess högsta punkt ligger 1,300 m. ö. h. Skandinaviens både tekniskt och i turisthänseende märkligaste järnvägslinje. Berger, Henning, 1872—1924, författare, har skrivit livfulla storstadsskildringar i synnerhet från Amerika, Bendel & C:o., Fata morgana. Bergerac [bärsjerack’], S. Cyrano de, 1619—55, fransk författare, tjänade i franska gardet och nådde en viss ryktbarhet för den mångfald dueller, i vilka han invecklades, ofta på grund av någons skämt med hans ovanligt stora näsa. I sitt skådespel ”Cyrano de Bergerac” har Rostand använt B. som förebild till sin hjälte. Berget (fr. la montagne) kallades det mäktigaste politiska partiet under