det ena debiteras (skuldskrives) och det andra krediteras (gottskrives). När en räkning betalas, krediteras t. ex. kassakonto, som tillhandahållit de för likvideringen erforderliga penningmedlen, medan kontot för den person, som erhållit betalningen, debiteras. När en vara mottages, debiteras varukonto, medan leverantörens konto krediteras. I huvudboken skall finnas ett ingående balanskonto, å vilket tillgångar och skulder vid bokfö-ringsperiodens början redovisas. Vid utgången av en bokföringsperiod göres bokslut, vilket innebär, att de olika kontonas i huvudboken saldon överföras till ett utgående balanskonto, å vilket skulder och tillgångar vid årets slut redovisas, samt till ett vinst-och förlustkonto, där vinsterna och förlusterna för olika konton sammanställas. Vid sidan av ovan omnämnda böcker användas i praktiken en hel del hjälpböcker såsom reskontra med konton för skulder och fordringar till personer eller firmor, lagerbok, växelbok. I Sverige finnas föreskrifter rörande bokföring i en numera föråldrad lag av år 1855. I denna angivas dels de personer eller företag, som äro bok-föringspliktiga, dels de böcker, som obligatoriskt skola föras. En särställning bland bokföringssystemen intager den kamerala bokföringen, vars centrala uppgift är att belysa de för en budgetperiod beräknade inkomsternas och utgifternas storlek i förhållande till verkliga inkomster och utgifter. Bokhandel. Redan i det gamla Rom funnos bokhandlare, som försålde de av slavar verkställda avskrifterna av författarnas arbeten. Under kejsartiden ökades bokhandelns omfattning, och rika samlare skaffade sig betydande bibliotek av handskrifter. Under medeltiden var klostren de ställen, där den litterära traditionen bäst vidmakthölls och där avskrifterna av de litterära verken utfördes. Med boktryckarkonstens uppfinning fick bokhandeln ett kraftigt uppsving. Vid denna tid var oftast utgivningen av böckerna (förlagsbokhandeln) och försäljningen av böckerna till allmänheten (sortimentsbokhandeln) förenade hos samma personer. Så småningom hava dessa yrkesgrenar emellertid skilts från varandra. Den äldsta svenska bokhandlaren skall hava varit Herman Sulke, som i slutet av 1500-t. öppnade en boklåda i Stockholm. Efter hand uppstodo boklådor på flera platser i landet. Sin nuvarande planmässiga organisation erhöll dock bokhandeln i Sverige först fram emot mitten av 1800-t. I Svenska bokförläggareföreningen äro numera de svenska bokförläggarna organiserade. Av denna antagas såsom kommissionärer sortimentsbokliandlare, som åtnjuta förmånen att från förläggarna få mottaga böckerna i kommission, d. v. s. med rätt att återsända de böcker, som icke säljas. Bokhandlarna äro sammanslutna i Svenska bokhandlareföreningen. Under de sista decennierna har försäljning på avbetalning, särskilt av större verk, börjat systematiskt bedrivas både av bokförläggare, bokhandlare och särskilda affärsföretag. De olika folkbildningsorganisa-tionerna hava ock startat en omfattande förmedling av bokinköp. Bokha’ra, förut lydstat till Ryssland, belägen n. om floden Amu-Darja, som bildar landets s. gräns mot Kirgisrepubliken och Afganistan. 1924 förenades B. med den v. därom liggande forna ryska lydstaten Khiva till den socialistiska sovjetrepubliken Uzbek. B. omfattar en ytvidd av 200,000 kvkm. med omkr. 1.5 milj. inv. Huvudstad Bokhara, 75,000 inv. — B. är i ö. bergigt, i v. ett torrt stäpp-larid, som emellertid delvis genom konstgjord bevattning och inom oaser är tillgängligt för odling. Viktigaste produkter äro korn, ris, bomull, tobak, silke och frukt. Fåravel. Den härskande befolkningen utgöres av uz-beker. Den ryska transkaspiska järnvägen går genom B. Kulturen står lågt, religionen är islam. Bokstavsrim, se Allitteration. Boktryckarkonsten. Den första proceduren vid framställningen av ett tryckalster, sättningen, sker antingen för hand eller med maskin. Vid handsättning äro typerna (bokstäverna och övriga tecken), som äro gjutna-av en för ändamålet särskilt lämpad metalllegering (se Stilmetall), placerade i facklådor, kallade kast eller stilkast. Av sättaren plockas typerna från kasten samman till rader i en vinkelhake, varifrån raderna, sedan ett visst antal rader (vanligen 8—10) satts, flyttas över till ett sättskepp. När ett större antal rader överflyttats till sättskeppet, tages ett avdrag (se Korrektur), som läses och rättas, varefter eventuella felsättningar ändras. Efter korrekturläsningen sker ombrytning, d. v. s. ett indelande av de satta raderna i grupper, var och en motsvarande en trycksida. Härefter överflyttas de mot ett arks olika sidor svarande typsatserna till tryckformar, där de fastkilas, så att de ej rubbas under tryckningen. Vid maskinsättning, för vilken användas särskilda sättmaskiner av olika slag, radgjut-ningsmaskiner eller typgjutningsma-skiner, sker gjutningen av typerna i samband med själva sättningen. Själva tryckningen sker med tillhjälp av