snöra sig på mitten. Reduktionsdel-ning försiggår som indirekt celldelning med den skillnaden, att kromoso-merna ej dela sig på längden utan halva antalet kromosomer går direkt till ena centralkroppen och halva antalet till den andra. Härigenom kommer antalet kromosomer i de nya kärnorna att bli hälften av den gamlas. Så försiggå äggets och sädescellens sista delning före befruktningen. Celldelning, överst till höger synes en cell i vila. Fortskridande åt vänster visa bilderna hur kärnan ordnar sig i bandformiga bildningar, vilka klyva sig och gå åt var sitt håll. Så uppstå slutligen de bägge nya cellerna nederst till vänster. Cellen har förmåga att upptaga näringsämnen och utskilja förbrukade ämnen, att uppfatta retning, att sammandraga sig, röra sig etc. Hos högre varelser äro cellerna utbildade, specialiserade, att särskilt utföra endast en del av dessa uppgifter. Nervceller uppfatta och fortleda retning. Muskelceller sammandraga sig etc. De likartade cellerna ligga härvid tillsammans i förband, bilda nervvävnad, muskelvävnad etc. I allmänhet uppgår C:s storlek till 0.01—0.07 mm., men storleken kan variera även utanför dessa gränser. Man har sökt konstatera mindre smådelar inom cellerna, vilka skulle uppbygga cellerna på samma sätt som dessa i sin tur uppbygga kroppen, men dessa försök äro hittills mycket omstridda. Ce’lle, stad i Preussen, nö. om Hannover. 25,000 inv. Cellini [tjelli’ni], Benvenuto, 1500— 71, florentinsk guldsmed och bildhuggare, i sistnämnda egenskap efterföljare till Michelangelo men utpräglad barockkonstnär. C:s ryktbaraste guldsmedsarbete är Frans I: s saltkar i Wien. I en berömd levnadsteckning har han skildrat sitt äventyrliga liv. Cellkärna. Se Cell. Cello, förkortning av violoncello. — Cellist, violoncellspelare. CeIloidi’n framställes genom kollodi ums utspädning med vatten. Celloi-dinpapper är ett vid fotografering använt kopieringspapper. Dess ljuskänsliga yta består av kollodium, som innehåller finfördelade, ljuskänsliga silversalter. Celluloi’d är lågnitrerad cellulosa, löst i kamfer. Som utgångsmaterial vid framställningen användes i allmänhet silkespapper, som nitreras genom neddoppning i en blandning av lika delar svavelsyra och salpetersyra. Celluloid antändes lätt vid relativt låga temperaturer (150 å 200°). C. har stor användning som ersättningsmedel för sköldpadd, bärnsten, elfenben, horn etc. CelIulo’sa utgör den huvudsakliga beståndsdelen i växternas cellväggar. Linne och bomull äro nästan ren C. Kemisk formel: C12H20O10. C. är olöslig i vanliga lösningsmedel. Framställes i rent tillstånd genom behandling av växtfibrer med utspädda syror och al-kalier och andra kemiska reagens, som ej angripa cellulosan men väl övriga ämnen i fibrerna. Kemisk trämassa eller s. k. teknisk cellulosa, som användes vid papperstillverkning, erhålles genom behandling av ved under tryck och i värme med kalciumbisulfit (sulfitmetoden) eller svavelnatrium och natriumhydrat (sulfatmetoden). C. är utgångsmaterialet vid framställning av bomullskrut, kollodium, celluloid, konstsilke, pergamentpapper, fotografisk film m. m. CeFsius, Anders, 1701—44, svensk astronom och fysiker. C. har gjort viktiga iakttagelser bl. a. om norrskenet, om solens och månens ljusstyrka, magnetnålens missvisning och tyngdkraftens olikhet på olika breddgrader. På C:s förslag byggdes i Uppsala det första astronomiska ob-servatoriet i Sverige. Den efter Celsius uppkallade 100 gradiga termometern skiljer sig från den, han verkligen föreslog, därigenom, att C. hade 0-punkten förlagd till vattnets kokpunkt och 100-punkten till vattnets fryspunkt, således omvänt mot vad senare blivit brukligt. Celsiustermometer. Se Termometrar. CePsus, grekisk filosof på 100-talet e. Kr., bekant för en skrift, vari han från platonismens ståndpunkt kritiserar den kristna läran. Celter. Se Kelter. Cembratall. Se Tall. Cement, bindemedel, som hårdnar i närvaro av vatten. I inskränkt bemärkelse förstås med C. portlandcement, som första gången framställdes i England i början på 1800-t. av en murarmästare vid namn Aspdin. Portlandcement utgöres av en blandning av kalk och lera, som bränts till be-