för svensk industri, samt till Danne-moraverken i Uppland! — 2. Louis Gerhard D., 1818—96, friherre, statsman, skapare av vår nuvarande tvåkammarriksdag. Efter studier i Uppsala och tjänstgöring i liovriitt och ämbetsverk blev D. 1858 justitiestats-minister. 1865—66 lagfästes det nuvarande tvåkammarsystemet. 1870 lämnade D. sin ministerpost men blev ånyo regeringens ledare år 1875 och kvarstod såsom sådan till 1880. Förutom åt frågan om representationssättet ägnade D. ett livligt intresse åt genomförandet av en ny härordning. På denna punkt lyckades han dock aldrig vinna riksdagens bifall för sina förslag. Från D :s statsrådstid härstamma ett flertal lagar i modern frisinnad anda. D., som var medlem av Svenska akademien, var även verksam som författare. Bland hans arbeten torde främst böra nämnas hans Minnen. — 3. Gerald J. D., f. 1858, den förres son, f. d. professor i geologi vid Stockholms Högskola. D. har utfört banbrytande undersökningar i synnerhet rörande Skandinaviens nivåförändringar och den geologiska tidräkningen. Degel, en skål el. ett koniskt el. cylindriskt kärl av eldfast material: platina, porslin, eldfast lera, grafit etc., som användes i kemiska laboratorier el. i metallurgiska anläggningar vid upphettning av ämnen till höga temperaturer. Degelstål kallas stål, som framställes genom smältning i degel. D.-till-verkning, som länge bedrivits i Indien, började på 1740-talet praktiseras i England enligt en av B. Iiunts-man uppfunnen metod. Numera bedrives D.-tillverkning även på några ställen i Sverige. Då utgångsmaterialet i regel är antingen brännstål eller tackjärn blandat med skrot av mjukt smidesjärn, är tillverkningen av D. ingen färskningsprocess utan endast en omsmältnings- eller sam-mansmältningsprocedur. Vid Wik-manshyttan i Sverige bedrives dock enligt en av österrikaren F. von Ucha-tius uppfunnen metod tillverkning av D., som innebär en verklig färskningsprocess. Utgångsmaterialet är i detta fall granulerat tackjärn och malm. Degeneration, urartning, användes ofta i ganska svävande betydelse betecknande en försämring i ett eller annat avseende. D. av ett folk kan avse en ökad utbredning av ärftliga sjukdomar el. ett sjunkande av den intellektuella nivån i den mån denna är ärftlig betingad. Degerfors. — 1. Samhälle vid Let-älven på gränsen mellan Närke och Värmland. 1,850 inv. Järnverk. — 2. Socken i s. Västerbotten, 2,940 kvkm., 10,000 inv. Degoutte [dögott’], J. M. J., f. 1866, fransk general, under världskriget stabschef hos konung Albert av Belgien. D. blev 1919 chef för de franska trupperna vid Rhen och ledde 1923 besättandet av Ruhrområdet. Degradation. — 1. Geol., sammanfattande beteckning för de geologiska processer, genom vilka bergskedjor och landområden överhuvud nedbrytas och utjämnas. — 2. Förödmjukande ned-flyttning till lägre tjänstegrad. Degression, nedgående; minskning. Dehlgren, Sten F., f. 1881, kapten, sedan 1922 huvudredaktör i Dagens Nyheter och ordförande i Frisinnade klubben 1917—20. Dehli, se Delhi. De'hmel, R., 1863—1920, tysk skald, tillhörande en naturalistiskt revolutionär riktning, bekant för sina diktsamlingar Weib u n d Welt m. fl. De hundra dagarna, namn på tiden 20 mars—22 juni 1815, då Napoleon I var kejsare av Frankrike för andra gången. De’i gra’tia, lat., ”med Guds nåde”, lades på 400-talet till förnämligare kyrkliga ämbetstitlar, senare även till den världsliga furstetiteln. De’imos, namn på en av Mars’ månar. Se Mars. Deism kallas den åsiktsriktning, som anser, att en Gud finnes men förnekar, att han ingriper i världsförloppet. Déjeuner [des;one’], fr., el. dejeuné, frukost, lunch; le petit D., första frukosten (kaffe, te el. choklad). Deka’d, tiotal (om år, dagar, böcker). I den franska revolutionens kalender delades varje månad i tre dekader. Dekadan’s, förfall, sedefördärv. Dekaden’ter, en litterär riktning, som utgående från Baudelaire särskilt behandlar egendomliga, nästan' sjukligt abnorma motiv. Dekalo’gen, lat., ”de tio orden”, tio Guds bud. Dekan, se Främre Indien. Dekante’ra, hälla av, avlägsna en vätska från bottensats el. fällning. Deka’mis, deka’n, under antiken en romersk uppsyningsnian; numera vid universiteten den professor, som är ordförande inom en fakultet. Dekapitation, halshuggning; vid förlossning avskiljande av fostrets huvud från kroppen. Deklamato’risk, högtravande. Deklaration, förklaring. Uppgift för beskattning, se Självdeklaration. Deklination. — 1. Språkv. Substantivs el. adjektivs böjning. — 2. Astr. En stjärnas D. är dess skenbara vinkelavstånd från himmelsekvatorn. — 3. Fys. Se Missvisning.