gnistorna få antända något lättan-tändligt ämne (fnöske). I vårt land användes E. av flinta ocli stål in pä 1800-t., då de utträngdes av tändstickorna. . Uppgörande av eld genom borrning med ett trästycke i ett annat trästycke. Elddyrkan. I vilda stammars religiösa föreställningar ingår ofta tron på elden som en övernaturlig makt. Elden som renande ocli livande kraft dyrkas även i mera utvecklade religioner. Exempel på detta är parsis-mens elddyrkan, Vestas ständigt brinnande, heliga eld hos de gamla romarna etc. Besläktad med E. är bruket av Valborgsmässoeldar. Eldfarliga oljor. Oljors eldfarlighet angives genom uppgift om deras flampunkt, det vill säga den temperatur, vid vilken de under vissa givna betingelser avgiva antändbar ånga. Flampunktsbestämningar skola i Sverige ske medelst en särskild apparat Abel-Penskys apparat. Tillverkningen och förvaringen av samt handeln m. m. med E. regleras i Sverige genom förordningen angående E. den 7 okt. 1921. Eldfast kallas ett ämne, som varken smälter el. förändrar form vid höga temperaturer. Inga ämnen äro absolut eldfasta, d. v. s. motståndskraftiga mot hur höga temperaturer som helst. Eldfast lera, lera, bestående av kaolinartade mineral och fri från kali, kalk, magnesia, järn (t. ex. leran i den skånska stenkolsformationen). E. är praktiskt taget osmältbar och därför använd till varjehanda föremål, som skola tåla höga temperaturer. Eldflugor kallas vissa tropiska, självlysande insekter, dels skalbaggar hörande till knäpparnas familj, vilka utsända ett ofta kraftigt ljus från en gul fläck framför vardera bakliörnen på ryggskölden, dels mjukbaggar, vilka äro släkt med våra lysmaskar och utstråla ljus från undre sidan av bakkroppen. De förra äro vanliga i Västindien, de senare i Sydamerika. Eldh, C., f. 1873, svensk bildhuggare. Bland E :s arbeten märkas bronsstatyn Mor, bronsgruppen Ungdom, den på Djurgården resta bronsstatyn av Wennerberg, de nakna marmorstatyerna Diktaren (Strindberg), Poeten (Fröding) och Målaren (Josephson) i Stadshusträdgården. Eldkulor, se Meteorer. Eldmärke, en medfödd hudegendomlighet, bestående i en tät ansamling av utspända, fina blodkärl, vilka ge hudområdet en rödblå färg. E. kunna behandlas operativt el. med röntgen. Eldora'do (”den gyllne”). Från början betecknade E. en oerhört rik konung, vars rike enligt indianerna skulle finnas i Sydamerika. Man forskade länge ocli förgäves efter detsamma. Så småningom har E. kommit att beteckna ett lyckans förlovade land. Eldsalamander, se Salamandridse. Eldsdyrkare, benämning på Mazda-religionens anhängare i Persien och Indien. Jfr Parsism. Eldslandet, ögrupp vid s. ändan av Sydamerika, skild från fastlandet genom Magelhaes sund. Till E. räknas även den i Atlanten belägna Staten-ön. 74,000 kvkm. Anderna fortsätta genom B. Högsta topparna nå 2,000 m. ö. h. Klimatet är kyligt och regnigt. Huvudnäring fåravel. E. har sitt namn efter de många eldar, indianerna, öns urinvånare, tände vid européernas första besök (Magelhaes) 1520. Indianerna, vilka äro delade pä flera stammar, stå kulturellt lågt och äro nu nästan utrotade, ö. delen av huvudön E. jämte Statenön tillhör Argentina, v. delen och småöarna Cliile. Eldvatten, indianernas benämning på stark sprit. EIea’sar, namn på personer i Gamla testamentet, bland vilka märkas Arons son och efterträdare. Elea’ter, en grekisk filosofskola pä 500-t., uppkallad efter staden Elea i s. Italien. Bland E:s representanter märkas Xenofanes, Parmenides, Ze-non m. fl. Elefan’ta, ö. nära Bombay, Indien. Känd för sina grottempel. Namnet härleder sig från en i klippan skulpterad jätteelefant, nu flyttad till Bombay. Elefantdjur (Probescidee), en underordning av hovdjur. E. ha tjocka, pelarlika ben med nagellika hovar pä de sammanvuxna fem tårna. E. ha två framtänder i övre käken, betar,