Elektriskt element, se Galvaniskt element. Elektriskt fält, se Magnetiskt fält. Elektriskt motstånd. Mecl ett ämnes specifika E. förstås motståndet hos en tråd av ämnet, vars längd är en meter och genomskärningsyta en kvmm. Se vidare Elektricitet och Elektriska måttsenheter. Med impedans förstås det skenbart förhöjda motstånd, som på grund av självin-duktion och kapacitet uppträder vid växelström. Elektrisk transmission, annat uttryck för Elektrisk* arbetsöverföring. Elektrisk uppvärmning:. Det erforderliga värmet erhålles genom inkoppling i strömkretsen av speciella i apparaterna inbyggda motstånd. För uppvärmning av boningsrum användes E. i mycket liten omfattning. Däremot användes E. i stor utsträckning för hushållsändamål (strykjärn, kokapparater, brödroster m. m.). Även elektriska kokspisar hava på sista tiden fått ökad användning. Lång elektrisk gnista. Elektrisk urladdning. — 1. ökas elektricitetsmängden hos en laddad kropp, som befinner sig i luften, sä att dess potential växer över en viss gräns — högre om kroppen har rundade ytor, lägre om den har spetsar eller hörn — äger en mer eller mindre våldsam elektrisk urladdning rum. Ett susande eller sprakande ljud höres, en egendomlig lukt gör sig märkbar, beroende på att luftens syre i viss utsträckning ombildas till ozon, varjämte vissa ljusfenomen uppträda. En kvast av svagt violett ljus visar sig, om kroppen är laddad med positiv elektricitet; är laddningen negativ, synas i regel lysande isolerade punkter. — 2. Då potentialdifferensen mellan två kroppar, som befinna sig i luft av vanligt tryck, nått en viss av deras avstånd och form, det mellanliggande mediet m. m. beroende storlek, uppstår en urladdning under ljusutveckling : en elektrisk gnista bildas. Kortare gnistor äro raka. Nå gnistorna en 6 å 7 cm: s längd, bliva de däremot kroklinjiga och ofta förgrenade. Ett oledande ämne i gnistans väg kan genomborras eller splittras. En vätska el. gas kastas undan. Tiden för gnistans fortvaro är mycket kort. — 3. I förtunnade gaser erhåller E. en annan karaktär. Vid begynnande förtunning sker E. lättare och kommer därför till stånd vid längre avstånd mellan kropparna (elektroderna) än i luft av vanligt tryck. Gnistans ljusstyrka blir mindre, dess konturer bli diffusa. Då för-tunningen nått någon tusendels atmosfär, utgår från den positiva elektroden (anoden) i det rör, som användes för urladdningen, ett ljus, som på grund härav kallas anodljuset. Dess färg är beroende av den gas, i vilken urladdningen äger rum. Anodljuset, som fyller större delen av röret, skiljes genom ett mörkt område frän det från katoden utgående b läaktiga glimljuset. Då förtunningen drivits ända till en eller annan miljondels atmosfär, måste potentialdifferensen ökas, för att E. skall komma till stånd. Om de fenomen, som härvid visa sig, se Kanalstrålar, Ka-todstrålar och Röntgenstrålar. Elektro’d. De stavar eller plattor av ledande ämne (platina, kol m. m.), genom vilka elektrisk ström inledes i en vätska el. gas, kallas elektroder. Den positiva E. kallas även för anod öch den negativa för katod. Jfr Elektrolys. Elektrodiafon, en apparat, med vars tillhjälp annalkande åskväder kunna upptäckas. Elektrodynamik, läran om elektricitet i rörelse, d. v. s. om elektriska strömmar och med dem förknippade fenomen. Elektroly’s, ett ämnes sönderdelning genom den elektriska strömmens inverkan. Ämnen, som på detta sätt sönderdelas, kallas elektrolyter. Den beståndsdel av elektrolyten, som följer den elektriska strömmen och går mot den negativa elektroden kallas för den positiva jonen, medan den del, som går i motsatt riktning alltså mot den positiva elektroden, kallas den negativa jonen. Vid polerna avgiva jonerna sin elektriska laddning ®ch sammansluta sig till molekyler, såvida de ej giva upphov till nya kemiska föreningar med lösningsmedlet, elektrolyten eller elektroden. År 1833 uppställde Faraday den efter honom uppkallade elektro-lytiska lag, som bildade elektrokemins grundval. Enligt denna lag förhålla sig de mängder av olika joner, som avskiljas av lika stora elektricitets-mängder, till varandra som jonernas ekvivalentvikter. (Jfr Elektrolytisk dissociation). Elektroly’t, ämne, som leder den elektriska strömmen och därvid sönderdelas. Till E. höra bl. a. de vanliga baserna, syrorna och salterna i vattenlösning.