Elektroly’tisk dissociation. Enligt den av Arrkenius uppställda elektrolytiska dissociationsteorin äro i vattenlösning elektrolyternas molekyler till större eller mindre del uppdelade (dissocierade) i elektriskt positiva och negativa s. k. joner (katjoner och an-joner). Dessa utgöras av atomer eller atomgrupper, vilka på grund av sin elektriska laddning kunna existera med en eller flera obundna valenser. De obundna valensernas antal motsvarar antalet elektriska laddningar, som jonen är bärare av. De positiva eller de negativa jonerna kunna ej uppträda var för sig utan endast sä, att lösningen håller ett lika stort antal positiva som negativa laddningar. De positiva jonernas laddningar (fria valenser) bruka betecknas med punkter, de negativa jonernas med streck, t. ex.: positiva: H*, Na', C*‘; negativa: Cl', S(V'. Lösningar av elektrolyter hålla sä-väl odissocierade molekyler som joner; i en lösning av koksalt förefinnas alltså såväl NaCl-molekyler som positiva Na’-joner och negativa Cl'-joner. Syrorna karakteriseras av att de avdissociera en positiv IT-jon jämte en negativ jon (syreresten), baserna av att de avdissociera en negativ OII'-jon (hydroxyljon) jämte en positiv metalljon (eller en likartat uppträdande atomgrupp). Baser och syror ge tillsammans salter, varvid syrans H‘-jon och basens OII'-jon förenas till en molekyl vatten. Salterna äro dissocierade i en positiv metalljon och en negativ jon (syreresten). Olika föreningar äro olika starkt dissocierade, d. v. s. förhållandet mellan joner, uppdissocierade molekyler och odissocierade molekyler är olika stort. Starka syror och starka baser liksom även salter i allmänhet äro starkt dissocierade. Svaga baser och svaga syror äro föga dissocierade. Syrornas och basernas styrka är beroende på rikligheten av H* respektive OH'-joner. Dissociationsgraden för en och samma elektrolyt ändrar sig med utspädningen; vid stark utspädning är en större del av de förekommande molekylerna dissocierad i joner än i koncentrerad lösning. — Den elektrolytiska dissociationsteorin är en av den moderna kemins största vinningar. Genom den förklaras enhetligt en rad fysikaliska och kemiska fenomen, som äro utmärkande för elektrolyterna bl. a. deras olika elektriska ledningsförmåga och deras gentemot andra kemiska föreningar avvikande osmotiska tryck m. m. Elektroly’tkoppar, koppar, som framställts eller renats genom elektro-lytisk utfällning. Elektromagne’t. Om en elektrisk ström ledes genom en isolerad ledning, lindad kring en stav av mjukt järn, blir denna magnetisk. Sålunda framställda E. ha mångsidig användning i elektriska instrument och maskiner av skilda slag. E. ha ofta hästskoform. Elektromagnetiska ljusteorin, se Ljuset. Elektromagnetism, läran om de magnetiska och elektriska fenomenens inbördes samband. Den första upptäckten gjordes av den danske fysikern örsted, som år 1820 påvisade, att en magnetnål vrides av en elektrisk ström. Den franske fysikern Ampére, som studerade fenomenet närmare, formulerade den så kallade Ampéres regel, som ger den riktning, i vilken avvikningen sker: Om man tänker sig simma i strömmens riktning med ansiktet mot magneten, avviker dess nordända åt vänster. På dessa fenomen grunda sig bland annat vissa galvanoskop och galvano-metrar. Samma effekt, som en elektrisk ström har på en rörlig magnetnål, har ett magnetiskt fält på en rörlig elektrisk ström. En tillämpning härav är Deprez-d’Arsonvals galvano-meter. Om en elektrisk ledning lindas t. ex. kring ett stycke mjukt järn och ström påsläppes, blir järnstycket magnetiskt, en elektromagnet. Fenomenet har praktiskt utnyttjats bland annat inom telegrafin och vid konstruktionen av dynamomaskiner. Detta fenomens motsvarighet är det av den engelske fysikern Faraday är 1831 upptäckta förhållandet, att elektriska strömmar (induktionsström-mar) kunna erhållas med tillhjälp av magnetiska krafter. På induktions-strömmarna grunda sig de elektriska generatorerna och motorerna, telefonen m. fl. av elektricitetens mest betydelsefulla tillämpningar i praktiken. Elektrometallurgi’, framställning av metaller ur deras föreningar eller rening av metaller med direkt tillhjälp av elektrisk ström. Aluminium framställes t. ex. genom elektrolys av smält bauxit eller kryolit. Andra metaller framställas eller raffineras genom elektrolys av någon deras förening i vattenlösning. Elektrome’ter, se Elektroskop. Elektromoto’risk kraft, potentialdifferensen mellan ett öppet galvaniskt elements poler. Elektro’ner, elektriskt negativt laddade partiklar, som antagas ingå i atomerna (se Atomernas byggnad). Elektrosko’p, instrument, med vilkas tillhjälp elektriska laddningar pä-visas. Guldblads- el. aluininiumblads-elektroskopet består av en isolerad metallstav med en metallkula i ena än-