Flamingo. Flagga. Bruket av F. har gamla anor. Ursprungligen användes F. endast på fartyg i sjöstrid som igen-känningstecken. Under Medeltiden började F. användas även till lands och under fred. F:s utseende bestämmes vanligen av nationell el. religiös tradition. Korsmönstret stammar från de under korstågen använda fälttecknen. Den äldsta kända svenska F. med gult kors på blå botten är från 1557. Om svenska F. stadgas i lagen ang. Rikets Flagga av 22 juni 1906. Angående utseendet av olika länders F. jfr Världskarta. Flaggman, amiral eller annan sjöofficer, som under tjänst å sitt fartyg för viss befälsflagga. Flaggskepp, det fartyg, som för högste befälhavaren för en flotta el. en eskader. Flagrant’ (brinnande), uppenbar. — In flagranti, på bar gärning. Flamboyantstil [flangboajang’-], benämning på den franska och flamländska sengotiken (från början av 1400-t.). Flaming’o (Phoenicopterus), till familj Andfåglar hörande släkte. F. ha mycket långa ben och lång, böjlig hals med platt, i vinkel nedböjd näbb. Framtårna äro förenade med simhud; baktån är liten el. saicnas. Flera arter leva vid havskuster i varma länder. Den mest bekanta är P. roseus, som är blekt rosenröd med röda ben, svarta vingpennor och svart näbbspets. Längd 1.2—1.3 m. Den finnes i s. Europa, n. Afrika och i Asien. F. leva av vattendjur (maskar, blötdjur), som de gräva upp ur dyn. De häcka i kolonier. Köttet är ätbart. Flami’nius, Cajus, d. 217 f. Kr., romersk härförare och konsul, anlade militärvägen Via Flaminia, som från Rom ledde över Apenninerna till Norditalien. Flamländare, invånare i s. Holland och n. och v. Belgien, vilka tillhöra (|en flamländska språkgruppen, som är en med plattyskan besläktad, starkt avvikande avart av holländskan. Flammarion [flammariång’], Camille, 1842—1925, fransk astronom, mera känd genom sitt populära författarskap än genom djupare vetenskapliga insatser. Hans böcker utmärka sig för en fängslande fantasi, som för läsaren vida utanför de vetenskapligt nådda resultaten. En del av dem äro rena romaner, som bygga på astronomiska spekulationer. Hans författarskap visar också en världsåskådning med stark dragning åt mysticism och spiritism. — Bland hans till svenska översatta arbeten märkas : B e b o d d a världar, Populär astronomi och U r a n i a. Flampunkt, se Eldfarliga oljor. FIan’dern, fordom grevskap, beläget vid Nordsjön, omfattade utom de delar av Belgien, som numera benämnas östflandern och Västflandern, s. delen av den nederländska provinsen Zeeland samt delar av Picardie och Artois i n. Frankrike. — Historia. F. var ursprungligen befolkat av kel-ter och erövrades på 300-t. av germanska stammar, vilka sammansmälte till det flamländska folket. F. ingick i det Frankiska väldet och blev ett mer el. mindre självständigt grevskap under växlande ätter. Under hundraårskrigen anslöt sig F. till England. 1384 förenades de för en tid med her-tigdömet Burgund och skildes då definitivt från Frankrike. I fortsättningen hörde F. till Spanien och Österrike och delade under nyare tiden Nederländernas växlande öden. Flanell’, ett mjukt, ruggat tyg med fin varp och tjockare inslag. F. finnes såväl av ylle som av bomull. Flane’ra, spatsera, promenera utan bestämt mål, driva. — F 1 a n ö’r, en som flanerar. Flank, krigsterm, den yttersta si-dopunkten av en stridsfront el. truppavdelning. Flaskkurbits (Flaginaria vulgaris), en klättrande ört, som finnes i tropiska trakter av Gamla världen. F. har stora frukter med stenhårda skal, av vilka bland annat tillverkas dryckeskärl. Flaskträd (Brachychiton rupestris), ett i Australien inhemskt träd med egendomlig flasklik stam. Flatlus, se Löss. Flatte’ra, smickra, säga artigheter. Flatöboken, en stor isländsk handskrift från slutet av 1300-t. Den innehåller norska konungasagor och andra historiska uppgifter. F. tillhörde ursprungligen en bonde på Flatö vid Islands västkust och förvaras . nu i Köpenhamn. Fla’u, matt, kraftlös. I-Iandelsterm: Utån efterfrågan, olust för affärer etc,