Hit liöra arabisk häst, engelskt fullblod samt genom korsningar mellan dessa och andra raser erhållna, särskilt som vagnshästar lämpliga halvblod, såsom Clevelandsliiisten och Han-noveranare, en jämförelsevis kraftigt byggd oeh storvuxen halvblodshäst. De kallblodiga raserna äro grovt byggda och ha trögt lynne. De äro lämpliga som arbetshästar. Hit hör ardenner- el. belgisk häst och Clydesdalehästen. Till denna grupp räknas även den nordsvenska hästen, vilken dock står den varmblodiga gruppen närmare. Detta är iiven fallet med norsk fjord- el. östlandsliäst. En särskild grupp bilda de småvuxna po n nyraser 11 a, till vilka höra Is-lands- och Shetlandsras m. fl. ölands-rasen är numera utdöd. Den gotländska skogsrussen har på senare tid blivit föremål för mera planmässig avel. — Med hänsyn till färgen variera dessa raser i stor utsträckning. Täckhåren, d. v. s. själva fällen, samt skyddshåren el. taglet ha ofta olika färg. En helt svart häst benämnes ofta rapp. Bruna H. ha svarta skydds-liår och bruna täckhår. Äro såväl täckhår som skyddshår bruna kallas hästen fux. Skinilar ha ljusa botten-liår, blandade med grå el. bruna. Bilda de mörkare håren ringar, kallas hästen apelkastad. Om hästen fläckvis har olika färg, kallas den skäck. H." ha ofta vita fläckar el. tecken på huvudet el. benen. En vit fläck i pannan kallas stjärn, en vit fläck på nosen snopp, en vit strimma över liela huvudets framsida kallas bläs. Vita tecken på benen kallas allt efter sin mindre el. större utbredning krona, (el. kota), halvstrumpa el. helstrumpa. Jfr Bil. Hästraser. Hästskobåge, se Båge. Hiistskonäsor (Rhinolophidte), en familj fladdermöss, som ha egendomliga hästskolikt anordnade nosbihang. H. finnas i tropiska trakter och leva av insekter. Hästsvans, turkisk beteckning för de högsta militära värdigheterna. H. användes till 1820-t. även i stället för fana fäst vid en förgylld halvmåne, som uppbars av en stång. Hästveda, municipalsamhälle i n. Skåne. 400 inv. Hättebröder, fetaliebröder*. Hävd. Om man i god tro på grund av formellt laga fång utövar äganderätten till fast egendom under längre tid, förvärvar man äganderätt, även om man ursprungligen ej haft sådan. Har man i god tro besuttit fast egendom under 20 år efter vunnen lagfart, är man skyddad mot klander av äganderätten. I dessa 20 år inräknas i allmänhet även föregående ägares besittningstid. Är det fråga om urminnes H., d. v. s. har man besuttit viss egendom så länge någon kan minnas, kan lagfart ej erhållas. Bevisas emellertid i sådant fall, att företrädaren på orättmätigt sätt tillvällat sig egendomen, har H. icke verkan. Urminnes H. gäller även servitutsrätt, och frälseränterätt. Hävdeförteckning, handling, som vid skiftad jord upprättas av lantmätare och som skall undertecknas av delägarna, att de erkänna den som riktig. Hävd och hembygd, se Fornminnesföreningar. Till vänster sughävert, till höger stick-hävert. Hä’vert. Sugliäverten är ett omböjt rör, medelst vilket vätska ledes från ett högre till ett lägre placerat kärl. Vätskan flyter av sig själv, sedan den sugits genom den kortare skänkeln, förbi omböjningen och så långt ned i den längre skänkeln, att vätskeytan där befinner sig lägre än i det högre placerade kärlet. Stickhäverten el. pi-petten är ett med en utblåsning försett glasrör. Om rörets smalare ända sänkes ned i en vätska, och den övre ändan därefter tilltäppes, rinner, dä pipetten lyftes upp ur vätskan, endast en del av denna ut. Luften i pipetten över vätskan blir nämligen förtunnad och dess tryck därigenom mindre än det yttre lufttrycket. Hävstång, en kring en fast punkt vridbar kropp, som användes t. ex. för att lyfta tunga föremål. Spettet är sålunda en H., en sockerkniv är också en H., likaledes kan en ratt betecknas som en H.. En rak hävstång kallas enarmad, om kraften och lasten äro anbragta på samma sida om un-derstödspunkten, tvåarmad, om do ligga på ömse sidor om denna. Med en krafts statiska moment el. dess vridningsmoment förstås produkten av kraften och dess liävstångsarm, det vill säga det vinkelräta avståndet frän understödspunkten till kraftens riktningslinje. En H. är i jämvikt, då summan av statiska mpmenten av de krafter, som vilja vrida den åt ena hållet, är lika stor som summan av statiska momenten av de krafter,