nätt en viss stadga, bruka de dock erkännas som juridiska personer. Idefjorden, vik av Skagerack på gränsen mellan Sverige och Norge. Inloppet kallas Svinesund. Idegran (Taxus bacca’ta L.), barrträd med enstaka sittande frön (giftiga), omgivna av ett köttrött, skålformigt fröliylle (välsmakande). Blad ovan mörk-, under ljusgröna, glansiga, lansettlilca oeh giftiga. I. hör hemma i Europa och utomtropiska delar av sv. Asien. I vårt land är I. ett småträd med låg stam, 2 till 5 m. sällan till 10 m., och yvig krona. Förekommer hos oss sparsamt i kusttrakter, ställvis mera ymnigt såsom vid Särö (Göteborg), på Gotland, i Södertörn och Eoslagen. I’dem, lat., detsamma, densamma. Identifie’ra, uppvisa att två el. flera föremål el. begrepp sammanfalla, säkert igenkänna en person el. sak. — Identifikation, handling, varigenom man identifierar. Identite’t, till alla delar överensstämmande. Bevisa en persons identitet innebär att fastställa, att en person så fullständigt överensstämmer med vad man vet om en viss person, att det måste vara frågan om denne, att det är ”rätt” person. Ideolo’g, politisk el. filosofisk drömmare, svärmare. Idio’m, munart, dialekt; det för ett visst språk egna. Idiomor’f, beteckning för kristaller, som åt alla håll begränsas av de för dem utmärkande ytorna. Idloplas’ma, se Ärftlighetslära. Idiosynkrasi’, överkänslighet antingen så, att ett visst gift i mindre dos än vanligt framkallar förgiftnings-symtom, el. så, att ämnen, som normalt ej verka giftigt, hos personen i fråga framkalla sjukliga symtom. Idio’t, person med så svagt utvecklat förstånd, att det ej når upp till ett normalt barns vid början av skolgången. Personer med något bättre men dock otillräckligt förstånd bruka kallas imbecilla. Gränsen är naturligtvis ej skarp. Idisslare (Ruminan tia) utgöra en grupp bland de partåiga hovdjuren, vilkas förnämsta kännetecken är, att magen består av fyra (el. tre) avdelningar, våmmen, nätmagen, bladmagen (mångfållan) och löpmagen. Nätmagen saknas hos en del I. Våmmen är en utvidgning av matstrupen, och nätmagen är att anse som ett rundat bihang till denna utvidgning; bladmagen saknar liksom våmmen och nätmagen körtlar, och dess slemhinna bildar stora, bladlika veck. Löpmagen däremot äger en mjuk slemhinna och körtlar. — Den endast obetydligt tug- Idisslarmage. M = matstrupe, N = nätmage, V = våmmen, B = bladmage, L = löpmage, T = tuggan. Tuggans väg före idiss-landet betecknas av pilen vid 1, vägen efter idisslandet av pilen vid 2. gade födan kommer först in i våmmen och nätmagen, där den under inverkan av mikroorganismer underkastas en jäsnings- och uppluckrings-(macerations-) process, varigenom cellväggarna lättare söndermalas vid den förnyade tuggningen, som äger rum efter en uppstötning (idisslingen) av våmmens och nätmagens innehåll. Då födan andra gången nedsväljes, föres den direkt ned i bladmagen, där uppsugande av vatten sker, och därefter bringas födan ned till löpmagen, där magsaften underkastar densamma en kemisk sönderdelning, som sedan fortsattes uti tarmregionen, som hos I. är mycket lång (hos fåret ända till 28 ggr. kroppens längd). Stor blindtarm finnes hos alla I., vilket sammanhänger med arten av deras föda, växtämnen. — Framtänderna i överkäken ha ersatts av en hornvalk hos flertalet (undantag kameldjuren). I underkäken finnas mer el. mindre spadformiga framtänder, allt för att underlätta avbetningen av växter. Kindtänderna äro på tuggytan försedda med emaljveck och cement, varigenom vid käkarnas rörelse i horisontell led söndermalningen av födan underlättas. — Idisslare förekomma i alla världsdelar med undantag för Australien, dit dock tama sådana införts av européer. Största spridningen ha nöt- och hjortdjur samt antilo-per, den minsta däremot giraffer och myskdjur. Flertalet leva i hjordar och i månggifte; honan föder merendels blott en unge. —• I. kunna indelas iKameldjur (Tylopoda), B o-skapsdjur (Pecora) och Dvärg-myskdjur (Tragulidce).