Indigi’rka, i Ishavet utfallande Ostsibirisk flod. 100 mil lång. Indignation, (moralisk) ovilja, harm. — Indign e’r a d, harmsen, upprörd över något ovärdigt. In’digo, indigoblått, indigotin, uppkommer vid sönderdelning av ett ämne, indikan, som förekommer i vissa växter, såsom Indigofera-arter (ärtväxt-fam.), Isatis tioctoria (korsblomstriga) och Polygonum tinctorium (fam. Polygonacese). Den sistnämnda förekommer i Ivina och lämnar den s. k. kinesiska indigon. Det blåa färgämnet indigo kan numera också framställas på rent kemisk väg. Jfr Indigoblått. In’digoblätt, blått färgämne, som antingen framställes ur indigo el. ock syntetiskt. Fabriksmässigt sker framställningen i allmänhet ur antranil-syra, som vid behandling med klor-ättiksyra ger fenylglycinortokarbon-syra, som i sin tur vid smältning med kaliumhydrat ger indoxyl, vilken slutligen i vattenlösning oxideras genom inledande av luft. I. är ljusbeständigt och olösligt i alla vanliga lösningsmedel. Vid färgning reduceras I. genom behandling med ferrosulfat till in-digovitt, som är lätt lösligt i alkaliska vätskor. Tyget, som skall färgas, neddoppas i en dylik lösning. Under luftens inverkan övergår sedan indigo-vitt lätt till I., som utfaller å tygets fibrer. Ur I. framställas åtskilliga andra färgämnen. Indika’n, en glykosid, som lätt sönderfaller och därvid ger upphov till en sockerart jämte indigoblått. Indikation, tillkännagivande. Indika’tor. — 1. Kem. I. benämnas inom kemin ämnen, som användas vid kvantitativ analys för att visa, när en reaktion slutförts. Ett ex. på I. är lackmus, som är röd i sur lösning, blå i alkalisk och violett i neutral. Andra I. äro fenolftalein och metylorange. — 2. Tekn. En apparat, som användes för automatisk registrering av det i ångmaskiner el. förbränningsmotorer utvecklade arbetet. Indike’ra, se Indicera. Indirok’t, medelbart, på omvägar. — 1. Indirekt anföring, se Direkt anfö-ring. — 2. Indirekta skatter, se Skattelagstiftning. Indiska oceanen, ett av världshaven, beläget mellan det asiatiska fastlandet i n. och det antarktiska fastlandet i s. Ytvidd omkring 75 milj. kvkm. Medeldjup omkring 3,000 m. Dess ö. de-lar, närmast Australien, äro djupast, medeldjup omkring 5,500 m. Den viktigaste havsströmmen är Kapström-men, vilken utgår från ekvatorn och följer Sydafrikas kust. I n. bildar I. två öppna bukter, Bengaliska bukten och Arabiska bukten. Den senare bildar i n. två inhav, Persiska viken och Röda havet. De största öarna äro Madagaskar, utanför Afrikas ö. kust, Ceylon, utanför Främre Indien, och Sundaöarna, utanför Bortre Indien. Indiskre’t, som ej vet att tiga, taktlös, ogrannlaga. — Indiskretion, obetänksamhet, ogrannlagenhet. Indispensa’bel, från vilket ej kan lämnas dispens; oeftergivlig, ovillkorlig. Indispone’rad, ohågad, olustig, opass-lig. — I n d i s p o n i’b e 1, ej till förfogande. — Indisposition, olust, opasslighet. lndisputa’bel, oomtvistlig, obestridlig. In’dium, sällsynt metall, som liknar Gallium. Kem. tecken In. Atomvikt 114.8. Anträffas i små mängder i vissa zinkbländen. Individ, en enda, viss person; ett exemplar; (ringaktande) ”gynnare”, 'figur”. — Individualite’t, egenskapen att vara en individ, personKg egenart, särmärke. — Individuali-s e’r a, göra enskild, noga bestämma, skarpt begränsa, utprägla. — Individuell’, det för en person utmärkande till skillnad från andra; personlig, egendomlig. Individualis’m. Åskådningar, vilka betona den enskildes rätt och frihet gentemot samhällets intressen och fordringar kallas I. I sin mest utpräglade form förfäktas I. av anarkisterna. Max Stirner och F. Nietzsche äro kända företrädare av individualistiska åskådningar. Indoeuropéer. Man antar, att I. ursprungligen levat i Mellaneuropa och s. Skandinavien. Från detta centrum ha de sedan i väldiga folkvågor brett ut sig över stora områden, s. nt över hela Sydeuropa, främre Orienten och ända bort till Indien, v. ut över hela Västeuropa. Den sista av dessa folk-vahdringar är Den stora folkvandringen 300—500 e. Kr. (jfr Folkvandring). Som en indoeuropeisk folkvandring i senare tid kan man även räkna Amerikas kolonisation. I. ha under tidernas lopp starkt uppblandats med andra raser särskilt i de utomeuropeiska områdena. Inom I. ha utdifferenti-erats olika raser. Efter den allmännast antagna indelningen skiljer man nu på: 1. Nordisk ras el. germansk ras, som har ljust hår, ljusa ögon, hög kroppslängd, lång skalle och långt, smalt ansikte (t. ex. svenskar). 2. Me-delhavsras el. mediterranéras, som har mörkt hår och bruna ögon, är kortväxt men spensligt byggd och långskallig (t. ex. spanjorer). 3. Alpinsk ras, som har mörkt hår, bruna ögon, är kortväxt och jämförelsevis stadigt byggd samt kortskallig (t. ex. sydtyskar, norditalienare). 4. Dinarisk ras,