som är mörkhårig, brunögd och har liög kroppslängd, kort, baktill avplattat huvud ocli framspringande, vinkelböjd näsa (t. ex. albaner). 5. Ostbaltisk ras, vilken är ljusliårig, kortväxt och kortskallig (t. ex. finnar). Med rasindelningen sammanfaller ej språkgrupperingen liksom även nationalitetsgränserna i stor utsträckning skära rasgränserna. Jfr Indoeuropeiska språk. Särskilt utomeuropeiska I. äro starkt uppblandade med främmande raselement. De indoeuropeiska eröv-rarha t. ex. i Indien ha trots en sträng kastindelning, som sannolikt avsåg att hålla det härskande erövrarfolket, de högsta kasterna, fria från blandning med urbefolkningen, dock starkt uppblandats med inhemska raselement. Än, i dag kan man dock spåra det indoeuropeiska rasinslaget. Ju högre kast desto smalare näsa och desto tunnare läppar. Jfr Bil. Människoraser. Indoeuropeiska språk, gemensam benämning på alla de språk, som höra till den indoeuropeiska språkstammen. Alla I. anses ha utvecklats ur ett gemensamt urspråk. Den indoeuropeiska språkstammen brukar indelas i två huvudgrupper: satem- och cen-tum-språk. Satem och centum äro orden för hundra i respektive avesta-språket och latinet. Denna indelning är grundad på den olika utvecklingen av de indoeuropeiska k- och g-ljuden. Till den indoeuropeiska språkstammen hänföras följande språkfamiljer. Satemspråk: 1) ariska el. indoiranska (indiska och iranska) språk, 2) arme-niskan, 3) trakisk-frygiska språk, 4) albanesiskan, 5) baltisk-slaviska språk (baltiska: litauiska, lettiska samt den nu utdöda preussiskan; slaviska: ryska, polska, tjeckiska, bulgariska, ser-bokroatiska m. fl.). Centumspråk: 6) grekiska, 7) italiska (latinet, romanska språk), 8) keltiska*, 9) germanska (dessa indelas i: 1) nordgermanska: a) västnordiskan (isländska, norska), b) östnordiskan (svenska, danska), 2) östgermanska (gotiskan är det viktigaste av dessa, vilka alla äro utdöda), 3) västgermanska: a) tyskan, b) ang-lofriesiska (engelska och friesiska), 10) det nyligen upptäckta, utdöda to-chariska språket, 11) venetiska. In’dokina, franskt kolonialområde i Bortre Indien. 8,000 kv.-mil, 17 milj. inv. Innefattar Cocliinkina, Kam-bodsja, Annam, Tongking. Indolen’s, oföretagsamhet, slöhet, tröghet. — I n d o 1 e n’t, likgiltig, slö, slapp. Indologi’, vetenskapen om Indiens språk, kultur och historia. In*dra, i den indiska gudasagan åskans och regnets gud. I. är även beskyddaren mot onda makter. Indragningsmakt, rätt att indraga en tidnings upplaga av ett visst nummer samt tillståndsbeviset till tidnings utgivande, har i Sverige funnits 1785 —1809 och 1812—1844. Jfr Tryckfrihet. lnduce’ra, införa; sluta från enskilt till allmänt. Jfr Induktion. Induktan’s, se Impedans. Induktion. — 1. Fil., Att vid en bevisföring sluta från enskilda fall till allmänna lagar kallas I. Naturvetenskapen bygger i stor utsträckning på sådan bevisföring. Lagarna om tyngdkraften bygga exempelvis på talrika iakttagelser, att kroppar attrahera varandra och att föremål dragas mot jorden. Ju talrikare iakttagelser man har till sin disposition, desto säkrare äro i allmänhet de ur dessa dragna slutsatserna. Statistiken är en speciell metodik, att ur en samling ej entydiga iakttagelser fä fram eventuell lagbundenhet. Även på experimentell forskning influera emellertid talrika faktorer, varför experimenten ej alltid äro fullt likvärdiga. Ett enda experiment är därför sällan bevisande. — 2. Fys. Om en sluten elektrisk ledare rör sig i ett magnetiskt fält, så att antalet av de kraftlinjer, som skära den yta, ledaren omsluter, ökas eller minskas, uppstår i ledaren en elektrisk ström, en induktionsström. Samma fenomen inträder, om ledaren är stillastående, men ökning el. minskning av antalet kraftlinjer, det vill säga, det magnetiska fältets styrka, åstadkommes på annat sätt. Magnetfältet kan antingen alstras av en magnet el. av en elektrisk ström. Sistnämnda ström kallas för huvudströmmen el. den inducerande strömmen. Induktionsströmmen, den sekundära strömmen, upx^står även, när båda strömkretsarna äro stilla, om huvudströmmen öppnas el. slutes el. dess styrka på något sätt förändras. En ökning av antalet kraftlinjer ger enligt Maxwells regel en induktionsström i positiv led (motsols), om iakttagaren tänkes se strömkretsen från det håll, från vilket kraftlinjerna komma; en minskning av antalet kraftlinjer ger en ström i motsatt riktning (negativ led, medsols). Enligt Lenz lag har den ström, som uppstår i en ledare, som rör sig i ett magnetiskt fält, alltid en sådan riktning, att den motverkar rörelsen. Hu-vudströmmen åstadkommer emellertid icke allenast en induktionsström i en annan ledare utan även i den egna strömkretsen. Fenomenet kallas för självinduktion och den alstrade strömmen för extraström. Extraströmmen går, då huvudströmmen slutes, i motsatt riktning mot denna; då huvudströmmen brytes, uppkommer en ström i samma riktning som denna. Extraströmmen verkar sålunda i bägge fal-