sektförsteningar äro kända från stenkoistiden. Följande 13 ordningar kunna urskiljas bland nu levande I.: 1. Borstsvansar och Hoppstjärtar (Apte-rygogenea); 2. Rätvingar (Orthopte-ra); 3. Rätvingesländor (Pseudoneu-roptera); 4. Gnagarinsekter (Corro-dentia); 5. Löss (Anopleura); 6. Blås-fotingar (Tliysanoptera); 7. Halvvingar (Hemiptera); 8. Nätvingar (Neu-roptera); 9. Skalbaggar (Coleoptera; 10. Fjärilar (Lepidoptera) ; 11. Tvåvingar (Diptera); 12. Loppor (Sipho-naptera); 13. Steklar (Hymenoptera). Insektgifter äro ämnen av i allmänhet obekant sammansättning, vilka verka kraftigt retande och i större dos särskilt hos känsliga personer påverka hjärtverksamheten. Insektpulver benämnes ett pulver, som beredes av torkade, halvutslagna blomkorgar av vissa Chrysanthemum-arter. Dessa växter odlas i Frankrike, Dalmatien, Kalifornien och Algeriet och förekomma viltväxande därstädes samt i Kaukasien, Armenien och Persien. Ej sällan salubjudes förfalskningar med kromgult, bariumkromat etc. Insektätande växter. Till vänster blad av Drosera, till höger blad av Nepen-thes, vars lockförsedda kanna innehåller vätska (V), som upplöser och smälter fångade insekter. Insektätande växter (Insectivorer) utgöra en grupp i flertalet fall ej besläktade örter, som merendels leva pä näringsfattiga substrat och därför tillfredsställa sin näringshunger (särskilt kvävebehov) genom att på skilda sätt fånga och digerera insekter. — Man kan sammanställa I. efter det sätt, varpå de försäkra sig om sitt byte, i följande t r e n n e grupper, a) sådana, där utsöndrat slem fast-håller bytet: Pinguicula, Drosophyl-lum, Byblis; b) sådana, där särskilda fångstap- parater i form av kannor el. blåsor (oinbildadé blad el. bladdelar) förekomma: Utricularia, Genlisea, Oepha-lotus, Sarracenia, Nepenthes; c) sådana, hos vilka retningprörel-ser utlösas genom beröring av insekter, och hos vilka alltså en viss mekanisk kraft från växtens sida utövas för att fasthålla bytet: Drosera, Dio-naea, Aldrovandia. — Beträffande aet sätt, varpå växten tillgodogör sig sitt byte, kan man urskilja tvenne typer, dels sådana, där särskilda digestions-enzym (motsvarande djurens matsmältningsvätskor) avsöndras, dels sädana, där bytet sönderdelas genom bl. a. jäsningsprocesser, framkallade av mikroorganismer, såsom bakterier etc. — I vårt land förekomma trenne I.-'släkten, nämligen Drosera (Siles-hår), Pinguicula (Tätört, som också användes vid framställning av s. k. långmjölk) och Utricularia (Blåsört). Flera släkten påträffas i Nordamerika, såsom Dionaea i Karolina, Sarracenia med 6 arter i atlantiska Nordamerika; i Australien finner man den egendomliga Cephalotus och i Bortre Indien den typiska kannväxten Nepenthes. Insektätarna (Inseetivora), en dägg-djursordning, bestående av .till utseende och levnadssätt ej sällan olikartade typer. I. tillhöra de lägst stående däggdjuren, livnära sig av insekter och lägre djur, föda stort antal ungar samt ligga merendels i vinter-dvala. Alla äro hälgångare och ha spetsknöliga kindtänder. I. förekomma på alla delar av jorden med undantag av Australien och Sydamerika. Hit höra bl. a. igelkotten, mössen, mullvaden och fladdermöss. Insidiö’s, lömsk, försåtlig. Insi’gnier, utmärkelsetecken, gradbeteckningar. Insinue’ra, förtäckt framställa, låta påskina, antyda. — Insinua n’t, in-ställsam; som gör insinuationer. I n-sinuation, antydan (av elak art), vink, anspelning. Insipi’d, smaklös, dum. Insiste’ra, enträget yrka, envist fasthålla. Insjö, vattensamling av större utsträckning. I. ha vanligtvis avlopp och äro sötvattensjöar; de avloppslösa (t. ex. Kaspiska havet, Döda havet) ha salt vatten. I Sverige upptaga I. över 8 % av landets yta. Finland är särskilt sjörikt (13%). Det största djupet i någon I., omkring 1,500 m., har man funnit i Bajkalsjön, som är 370 kv.-mil. Jordens största I. är Kaspiska havet, 4,400 kv.-mil. Europas största I. är Ladoga, 180 kv.-mil. Bland övriga stora I. märkas Ukereve (Afrika), 680 kv.-mil, och Aralsjön (Asien), 670 kv.-mil. De fem canadiska sjöarna upptaga tillsammans jordens största sötvatten-