elektriciteten. Jfr Elektricitet och Elektriska isolationsämnen. Isomeri’. Kemiska föreningar, som ha samma procentiska sammansättning och samma molekylarvikt men ändock icke äro identiska utan ha olika egenskaper, sägas vara isomera. I. har sin grund däri, att det sätt, pä vilket de olika atomerna och atomgrupperna inom molekylen binda varandra, icke är lika för de olika föreningarna. Deras struktur el. konstitution, som åskådliggöres genom deras strukturformler, är olika. I. är synnerligen vanlig bland de organiska föreningarna. Ett särskilt slag av I. är den s. k. stereoisomerin, där även föreningarnas struktur är lika. Olikheten beror i detta fall på olika lagring av atomerna i rummet. Deras konfiguration är olika. Stereoisomerin yttrar sig bland annat som optisk isomeri. Föreningarna överensstämma i alla kemiska och fysikaliska avseenden utom däri, att de vrida ljusets polarisationsplan åt olika håll. Så finnes t. ex. en högervridande mjölksyra och en vänstervridande mjölksyra. Den vanliga optiskt inaktiva mjölksyran består av en blandning av lika många molekyler av vardera av de bägge optiskt aktiva mjölksyrorna. Isomorfi’ kallas det förhållandet, att olika kemiska föreningar kristallisera i samma el. varandra mycket liknande former. Då isomorfa föreningar förutsättas i allmänhet ha en likartad byggnad, har I. spelat en ganska stor roll vid fastställandet av kemiska föreningars formler, grundämnenas atomvikter m. m. Ison’zo, 140 km. lång flod, upprinnande i Juliska alperna och utmynnande i Triestbukten, n. Adriatiska havet. I. är särskilt omtalad i samband med flera stora fältslag under världskriget och den italienska frontens sammanbrott där 1917. Isostasi’, jordskorpans inställning (höjning el. sänkning) till ett jämviktsläge, som motsvarar dess tyngd; om denna ökas t. ex. genom avlagring av sediment över ett större område el. genom bildning av en landis el. genom sammanpressning vid bergs-kedjebildning, varigenom dess tjocklek ökas, sker en mot den ökade tyngden svarande sänkning av området; omvänt, om tyngden minskas, t. ex. genom denudation el. bortsmältning av en landis, höjer sig där jordskorpan till ett läge, som återställer den rubbade jämvikten. Dessa iso-statiska (el. eustatiska) sänkningar och höjningar äro bland de viktigaste faktorerna, som ge upphov till nivåförändringar, och ha spelat en inyc- Isotermer (+2° till —14°) över medeltemperaturen för januari månad. ket framträdande roll i jordens historia och geografiska förändringar. Isoter’mer, linjer, som på en karta sammanbinda orter med lika temperatur (jfr Isobarer) t. ex. juli—januari — etc. isotermer (månadsisotermer), som ange medeltemperaturen för respektive månader, årsisotermer, som ange årets medeltemperatur. Vid framställning av isotermkartor över större områden bruka de ifrågavarande orternas temperaturer reduceras till havets nivå, vilket innebär, att man inför en korrektion för den av orternas höjd över havet förorsakade sänkningen av temperaturen. Isoto’nisk, se Osmos. Isoto’pa ämnen. En viss given atomvikt har tidigare ansetts vara det för ett grundämne karakteristiska. Senare forskningar ha emellertid visat, att ett på kemisk väg odelbart grundämne kan bestå av blandningar av ända upp till åtta element med olika atomvikt. Så utgöres t. ex. vanligt bly, vars atomvikt är 207.2, sannolikt av en blandning av radiumbly, atomvikt 206, och toriumbly, atomvikt 208. Dylika element kallas I. Det karakteristiska för ett grundämne anses härefter icke ytterst vara dess atomvikt utan antalet elektriska kärnladdningar (elementets atomnummer), som avgör dess plats i det periodiska systemet och därmed dess kemiska karaktär. Ispaha’n, se Isfahan.