myrmarker. Såsom främmande inslag i den siluriska terrängen te sig Offerdals- ocli Alsenplatåerna samt östberget på Frösön och Hoverberget vid Storsjöns sydändä, vilka berg bestå av äldre, genom sektoriska rubbningar över silurformationen överskjutna äldre bergarter. Silurområdet liar tvenne större sjöar, Storsjön (450 kvkm) och Ströms vattudals sjökedja, den förra med avlopp genom Indalsälven, den senare till Ångermanälven. Mellersta delen av silurområdet genomdrages av Ammerån, Hårken och Långan, som utmynna i Indalsälven. Silurområdet liar en mycket bördig jordmån, men den odlade arealen hår endast i Storsjöns omgivningar någon större utsträckning, dock ej ens där mera än några få procent av arealen, som för övrigt upptages till det mesta av myr- och skogsmark. Västra tredjedelen av landskapet upptages till största delen av fjäll, tillhörande de s. k. Seve- och Köli-grupperna av den skandinaviska bergskedjan, vilkas geologiska byggnad karakteriseras av stora överskjutningar, som bragt dessa bergarter i abnormt läge över silurformationen i öster. Längst framskjuten åt ö. är fjällplatån n. om Offerdal ('Offerdalsskållan’) med Ansättfjället (1,100 m.); v. om Storsjön höja sig Oviksfjällens kvart-sitmassor till 11—1,350 m. Av s. Jämtlands fjäll nå Sylarne (1,762 m.), Herrängsstötarna (1,625 m.) och en del av fjällen s. om Ånn över 1,500 m., Åreskutan, Snasahögarna, Analiögen m. fl. ha en höjd av 1,400—1500 m. Norrut äro fjällen lägre och överstiga icke i något fall 1,300 m. Björkskogs-gränsen faller mestadels mellan 800— 900 m. ö. h. och barrskogsgränsen 50 —100 m. lägre. Dalgångarna visa vanligen tydliga märken efter isdämda sjöar i form av isälvsdeltan och strandlinjer på olika höjd över dalbottnarna samt klipprännor och döda fall, där sjöarna avrunnit (ex. Grön-klumpdeltat vid Anahögen. Drommens och Åreskutans terrasser, issjöavloppen vid Storlien och Anjan och norska gränsen). Bebyggelsen är företrädesvis bunden vid insjöarnas sediment, gårdar och fäbodar ligga ofta radfor-migt längs de forna strandlinjerna. Fjällområdets största sjöar äro Ånn, Kallsjön, Torrön, Hotagen, som ha avlopp genom Indalsälvens källfloder, samt i nordligaste J., Kvarnbergsvatt-net, Jormsjön och Blåsjön, som avrinna till Ströms vattudal. J. har en folkmängd im 120,000 inv. och bildar huvuddelen av Jämtlands län. Jämtlands län omfattar landskapen Jämtland och Härjedalen samt nv. hörnet av Hälsingland (Ytter-Hogdals socken). 51,734 kvkm. därav 4,044 kvkm. vatten. 136,300 inv. 60 % av ytan utgöres av skogsmark, varav likvisst en mycket stor del är av ringa produktivitet; återstoden består till största delen av fjäll och myrar. Endast 1.2 % av marken upptages av åker och omkring 1 % av naturlig äng. Boskapsskötsel och åkerbruk äro jämte skogsbruk befolkningens huvudnäringar. Sågverks- och cellulosaindustri drives här och var invid järnvägen, och exporten därav går över Norge. J: s enda stad är Östersund. Jämvikt. En kropps J. säges vara indifferent, om den, därest den rubbas ur sitt läge, hur detta än sker, ånyo befinner sig i J. (ex. ett klot på ett bord). Stabil säges J. .vara, om kroppen, då den rubbas ur sitt jämviktsläge, strävar att återtaga detta (ex. en skiva upphängd i ett snöre, fäst i ena kanten; upphängningspunkten över tyngdpunkten). Labil säges slutligen J. vara, 0111 kroppen bringas ur jämviktsläget genom en hur liten påverkan som helst (ex. ett på spetsen balanserande avlångt föremål). Det karakteristiska är, att tyngdpunkten alltid vill ställa sig så lågt som möjligt. J. användes inom fysiken och kemin även i många andra betydelser. En kropp, som från omgivningen mottager lika mycket värme, som den avger till denna, säges t. ex. ur värmesynpunkt befinna sig i jämvikt. Jändel, It., f. 1895, författare. Kända diktsamlingar bland annat Under vårstjärnor, Sånger och hymner, Det stilla året m. fl. samt den självbiografiska romanen Den trånga porten. Järn. Kem. tecken Fe. Atomvikt 55.84, Atomvärde II, III, IV, VI. J. är den för människan viktigaste metallen. Gediget förekommer J. i naturen endast ytterst sällsynt (i vissa meteorstenar). I så mycket större utsträckning förekommer det däremot i förening. med andra ämnen, framför allt syre och svavel. Kemiskt rent järn erhålles genom att glödga järnoxid i vätgas. Det rena järnet är till färgen silvervitt och glänsande, dess specifika vikt är 7.8, dess smältpunkt omkring. 1,600°. Det järn, som användes för tekniska ändamål, innehåller alltid kol, ofta även andra ämnen såsom kisel, mangan, svavel, fosfor m. fl. Järnets egenskaper (smid-barliet, hårdhet, hållfasthet, smältpunkt m. 111.) påverkas i stor utsträckning av dessa ämnen. Efter kollialten skiljer man på tackjärn 2.5—5 % kol, stål 0.5—2.5 (i allmänhet högst 1.5) % samt smidesjärn under 0.5 % kol. E11 inblandning av mangan i järnet är i allmänhet till fördel. Svavel gör smidesjärn ”rödbräckt”, det vill säga skört vid hög temperatur, medan fos-