for gör stål ”kallbräckt”, det vill säga sprött i kyla. Fosforförekomst i gjutjärn är däremot en fördel. Vid framställning av tekniskt järn är det första ledet en reduktionsprocess, masugns-processen, varvid tackjärn utvinnes. Tackjärn användes antingen som gjutjärn el. ock som utgångsmaterial vid framställning av smidesjärn och stål. Sistnämnda process, som är en oxida-tionsprocess, kallas färskning. Bland de olika tillvägagångssätten vid färskning må nämnas härdfärskning, pudd-ling (båda välljärnsmetoder) samt bes-semer-, martin- (den numera ojämförligt viktigaste) och thomasprocesserna (de tre sistnämnda götjärnsmetoder). Ifråga om järnframställning se vidare Masugnsprocessén, de olika färsknings-metoderna, Stål och Tackjärn. Världs-produktionen av tackjärn uppgick är 1024 till 09 milj. ton, varav nära hälften kom på U. S. A. och något övvr Vio på Frankrike, Storbritannien och Tyskland var för sig. De viktigaste järnföreningarna äro de tvåvärdiga, kallade ferroföreningar, och de trevärdiga, kallade ferriför-eningar. En fyrvärdig mera betydelsefull järnförening finnes dock, nämligen den i naturen rätt allmänt förekommande svavelkisen, kem. formel FeS2, som användes för framställning av svavel, svavelsyra, rödfärg m. m. Ferrohydratet, kem. formel Fe(OH)2, erhålles som en svagt grön fällning vid tillsats av alkalier till en lösning av ett ferrosalt. Det oxideras i luften till ferrihydrat och blir därvid brunt. Ferrosalterna äro i vattenfritt tillstånd vita el. gula, som kristalliserade däremot svagt gröna. De viktigaste ferrosalterna äro ferrosulfatet, kem. formel FeS04 + 7H20, som i allmänhet kallas järnvitriol el. grön vitriol, samt ferrokarbonatet, kem. formel Fe CO3, som bildar den utomlands flerstädes betydelsefulla järnmalmen, järnspat. Järnoxiden, kem. formel Fe2C>3, bildar mineralet järnglans, en viktig järnmalm, som även kallas blodstensmalm. Oxiden användes som slip- och polermedel samt såsom rödfärg. Ferrihy-dratet, kem. formel Fe (OH)3, förekommer i sjö- och myrmalmer. Då järn rostar, bildas vidare ferrihydrat. Slutligen erhålles det som en brun fällning, då alkalier sättas till lösningar av ferrisalt. Järnoxidoxidulen, kem. formel Fe0Fe203, är den viktigaste järnmalmen, magnetit. E11 särskild grupp bland järnföreningarna bilda järnets cyanförening-ar: ferrocyankalium, kem. formel Ivi(CN)cFe, som kallas gult blodlut-salt, samt ferricyankalium, kem. formel Iv3(CN)cFe, som kallas rött blod-lutsalt, samt de järnsalter, som erhållas, då kalium utbytes mot 3- resp. 2-värdigt järn. Se härom Blodlutsalt, Berlinerblått och Turnbullsblått. Järna, municipalsamhälle 2 mil s. om Södertälje, ö. Södermanland. 700 inv. Järnbaktcrier, i sötvatten levande trådformiga bakterier, vilka omsätta ferrokarbonat till ferrihydrat. På sä sätt utlöst järn avsättes efter bakteriernas död. J. spela därför roll för uppkomsten av sjö- och myrmalm. Järnbäraland, under äldre medeltiden norsk och dansk benänining på v. Dalarna, antagligen hänsyftande på att befolkningen i dessa trakter forslade järn till Norge. Järnefelt. — 1. Eero J., f. 1863, finländsk målare, 1912 professor i Helsingfors. J. har utfört folklivs-, landskaps- och porträttmålningar. Bland hans arbeten märkas två dekorativa målningar i universitetet i Helsingfors (Auroraförbundet, Flo-rafesten). — 2. Armas J., f. 1869, den förres broder, musiker, tonsättare, från 1907 kapellmästare vid Kungl. operan i Stockholm. J. har komponerat orkesterstycken och sånger. Sedan 1910 gift med operasångerskan Liva J., f. Edström. Järnek (Ilex aquifolium) hör till familjen Aquifoliacese och är en buske med glänsande, taggkantade blad. Den förekommer flerstädes i v., mellersta och s. Europa. Odlas ofta som prydnadsväxt med ett flertal kulturvarie-teter. I. paraguariensis är en i Sydamerika förekommande, ofta odlad art, vars koffeinhaltiga blad lämnar Para-guay-té el. Maté-té. I Nordamerika, Syd- och Ostasien förekommer en buske med liknande utseende som J., Mahonia aquifolium. Även denna är vintergrön och odlas ej sällan under namn av Järnek. Järnglans, miner., består av järn (70 %) och syre. J. är blåaktigt stål-blått, pulvret blodrött. Hårdhet 6, specifik vikt 5.2. Förekommer ofta i större massor (lager el. oregelbundna partier) bildande järnmalm (blodstensmalm, liämatitmalm) ; do icke kri-stalliniska utbildningsformerna bruka vanligen ej benämnas järnglans utan hämatit. Rödkrita är en sådan. Järngneis, en i västra Sverige vitt utbredd, röd gneis, som fått sitt namn av i den förekommande små magnetit-korn. Järnkisel, se Kalcedon. Järnkontoret, se Jernkontoret. Järnkorset, ursprungligen preussisk tapperhetsorden, instiftad 1813, senare i stor utsträckning utdelat av tyske kejsaren under fransk-tyska kriget 1870—71 samt under Världskriget. J. är ett Malteserkors av järn med silverkant; inom de allierades arméer användes motsvarande tapperhetsbelö-ningar av billig metall.