Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnmalmer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järnmalmer. De viktigaste
järnmalmerna äro: 1) Magnetitmalmer
(svartmalmer), bestående
huvudsakligen av mineralet magnetit med
inblandning av andra mineral bl. a. av
hornblände (skarn) samt svavelkis och
apatit; dessa malmer ha i renaste
tillstånd en järnhalt av omkring 70 %,
vanligen dock 50—60 %. De
förekomma som lins- el. oregelbundet
lager-formiga massor i urbergets leptiter,
liälleflintor, porfyrer och kalkstenar
(ex. i mellersta Sveriges bergslag och
Norrbotten). Största samlade
malmmassa av detta slag är Kirunas;
mycket stora förekomster finnas också i
Brasilien, på Kuba och i N. Amerika,
2) hämatitmalmer
(blodstens-malmer), bestående väsentligen av
mineralet järnglans el. hämatit, ofta med
riklig inblandning av kvarts (ex. de
medelsvenska kvartsrandiga
blodstens-malmerna), järnhalten vanligen 50—
60 %; dessa malmer äro icke på långt
när så viktiga för vårt land som
mag-netitmalmerna men förekomma vid en
hel del malmfält i Bergslagen (t. ex.
Norberg) och i Norrbotten (t. ex.
Svappavaara); betydande brytning av
hämatitmalmer sker i Nordamerika
och Algier, 3) järn k arbona
t-malmer, bestående av järnspat med
vanligen riklig inblandning av lera,
järnhalt oftast blott 30—40 %,
förekomma i stora mängder lagerformigt
i flera yngre formationer (Frankrike,
England, Nordamerika o. a. länder)
och tillgodose en stor del av världens
järnbehov; bruka vid smältning
blandas med rika malmer (t. ex. från
Kiruna, Gällivare, Grängesberg), 4) 1
i-monit malmer, bestående
väsentligen av mineralet limonit, äro vanliga
omvandlingsprodukter av
karbonat-malmerna i yngre formationer,
förekomma hos oss också som sjö- och
myrmalmer. Deras järnhalt är
vanligen ej hög, 40—50 %, på grund av
främmande inblandningar (sand, lera
m. m.). De brytas i stor skala i
samma formationer som hämatit- och
kar-bonatmalmerna i Frankrike, Förenta
Staterna (Lake-Superior-regionen).
Världens totala
järnmalmsproduk-tion uppgick 1924 till 132 milj. ton,
varav det mesta kommer på Nordamerika,
Frankrike, Tyskland, England.
Sveriges andel är ungefär 6% milj. ton, som
dock på grund av den höga järnhalten
representerar ungefär lika mycket som
10 milj. av utlandets ordinära malmer.
Järnmasken el. mannen med J. (fr.
L’homme au masque de fer), beryktad
fransk statsfånge på Ludvig XIV: s
tid. Fången bar alltid en
sammets-mask, och otaliga gissningar ha
framkastats angående J: s identitet.
Troligen var han en mantuansk minister,
Mattioli, vilken Ludvig XIV lät
fängsla 1679.
Järnmedicin, se Blod.
Järnmeteoriter, se Meteorer.
Järnnätter, frostnätter, som på grund
av den starka utstrålningen vid klar
himmel och torr luft kunna uppträda
på sommaren. Bland folket
förefinnes en tro, att J. skall inträda vissa
bestämda dagar, olika för olika
trakter av landet, en uppfattning, som är
oriktig.
Järnockra, se Limonit.
Järnporten, se Orsova.
Järnsidorna, se Cromwell 2.
Järnsparv (Accentor modularis), en
särskilt i n. Sverige förekommande
sångare med rostbrun rygg med
svarta längdstrimmor och grå undersida.
Järnspat (siderit), järnkarbonat
(FeCOa), järnhalt 48.2%, blekbrun
men ofta färgad genom inblandade
ämnen och, när den varit utsatt för
fuktig luft, rostfärgad genom
sön-derdelning till limonit. J. förekommer
mångenstädes i yngré formationer
(ofta tillsammans med stenkol) i
utbredda lager el. samlad till konkretioner
(sfärosiderit). J. brytes i stor
utsträckning som järnmalm (se
Järnmalmer).
Järnsvamp, mjukt järn, som
erhållits direkt ur järnmalm genom
försiktig reduktion vid låg temperatur. Som
reduktionsmedel användas koloxid och
kolväten.
Järnvitriol, ferrosulfat, kem. formel
FeSOt + 7H2O, erhålles, då järn löses i
utspädd svavelsyra. Fabriksmässigt
framställes J. genom försiktig
röstning av svavelkis, den därvid erhållna
järnsulfidens oxidation i luften samt
massans urlalfning med vatten. J.,
som kristalliserar i gröna prismor,
användes inom färgindustrin, vid
framställning av bläck m. m.
Järnvåg. Intill år 1864 skulle det
järn, som kom från järnbruken,
innan det utskeppades, vägas, och dess
beskaffenhet kontrolleras. De under
bergsöverstyrelsens uppsikt stående
upplagsplatser, där detta skedde,
kallades J.
Järnväg. Förebilder till våra
nuvarande J. kunna spåras långt tillbaka
i tiden. J. i modern mening datera
sig dock först från början av 1800-t.,
då de första ånglokomotiven
konstruerades. Som märkesmän i detta
avseende bruka framför andra nämnas
svensken John Ericsson och
engelsmannen G. Stephenson.
Järnvägs-byggandet tog först fart i England
och Förenta Staterna, där redan
under 1830-t. järnvägar av avsevärd
längd öppnades för trafik. J: s längd
beräknas sålunda år 1840 till något
över 2,300 km. i England och till över
4,500 km. i Förenta Staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
