Järnmalmer. De viktigaste järnmalmerna äro: 1) Magnetitmalmer (svartmalmer), bestående huvudsakligen av mineralet magnetit med inblandning av andra mineral bl. a. av hornblände (skarn) samt svavelkis och apatit; dessa malmer ha i renaste tillstånd en järnhalt av omkring 70 %, vanligen dock 50—60 %. De förekomma som lins- el. oregelbundet lager-formiga massor i urbergets leptiter, liälleflintor, porfyrer och kalkstenar (ex. i mellersta Sveriges bergslag och Norrbotten). Största samlade malmmassa av detta slag är Kirunas; mycket stora förekomster finnas också i Brasilien, på Kuba och i N. Amerika, 2) hämatitmalmer (blodstens-malmer), bestående väsentligen av mineralet järnglans el. hämatit, ofta med riklig inblandning av kvarts (ex. de medelsvenska kvartsrandiga blodstens-malmerna), järnhalten vanligen 50— 60 %; dessa malmer äro icke på långt när så viktiga för vårt land som mag-netitmalmerna men förekomma vid en hel del malmfält i Bergslagen (t. ex. Norberg) och i Norrbotten (t. ex. Svappavaara); betydande brytning av hämatitmalmer sker i Nordamerika och Algier, 3) järn k arbona t-malmer, bestående av järnspat med vanligen riklig inblandning av lera, järnhalt oftast blott 30—40 %, förekomma i stora mängder lagerformigt i flera yngre formationer (Frankrike, England, Nordamerika o. a. länder) och tillgodose en stor del av världens järnbehov; bruka vid smältning blandas med rika malmer (t. ex. från Kiruna, Gällivare, Grängesberg), 4) 1 i-monit malmer, bestående väsentligen av mineralet limonit, äro vanliga omvandlingsprodukter av karbonat-malmerna i yngre formationer, förekomma hos oss också som sjö- och myrmalmer. Deras järnhalt är vanligen ej hög, 40—50 %, på grund av främmande inblandningar (sand, lera m. m.). De brytas i stor skala i samma formationer som hämatit- och kar-bonatmalmerna i Frankrike, Förenta Staterna (Lake-Superior-regionen). Världens totala järnmalmsproduk-tion uppgick 1924 till 132 milj. ton, varav det mesta kommer på Nordamerika, Frankrike, Tyskland, England. Sveriges andel är ungefär 6% milj. ton, som dock på grund av den höga järnhalten representerar ungefär lika mycket som 10 milj. av utlandets ordinära malmer. Järnmasken el. mannen med J. (fr. L’homme au masque de fer), beryktad fransk statsfånge på Ludvig XIV: s tid. Fången bar alltid en sammets-mask, och otaliga gissningar ha framkastats angående J: s identitet. Troligen var han en mantuansk minister, Mattioli, vilken Ludvig XIV lät fängsla 1679. Järnmedicin, se Blod. Järnmeteoriter, se Meteorer. Järnnätter, frostnätter, som på grund av den starka utstrålningen vid klar himmel och torr luft kunna uppträda på sommaren. Bland folket förefinnes en tro, att J. skall inträda vissa bestämda dagar, olika för olika trakter av landet, en uppfattning, som är oriktig. Järnockra, se Limonit. Järnporten, se Orsova. Järnsidorna, se Cromwell 2. Järnsparv (Accentor modularis), en särskilt i n. Sverige förekommande sångare med rostbrun rygg med svarta längdstrimmor och grå undersida. Järnspat (siderit), järnkarbonat (FeCOa), järnhalt 48.2%, blekbrun men ofta färgad genom inblandade ämnen och, när den varit utsatt för fuktig luft, rostfärgad genom sön-derdelning till limonit. J. förekommer mångenstädes i yngré formationer (ofta tillsammans med stenkol) i utbredda lager el. samlad till konkretioner (sfärosiderit). J. brytes i stor utsträckning som järnmalm (se Järnmalmer). Järnsvamp, mjukt järn, som erhållits direkt ur järnmalm genom försiktig reduktion vid låg temperatur. Som reduktionsmedel användas koloxid och kolväten. Järnvitriol, ferrosulfat, kem. formel FeSOt + 7H2O, erhålles, då järn löses i utspädd svavelsyra. Fabriksmässigt framställes J. genom försiktig röstning av svavelkis, den därvid erhållna järnsulfidens oxidation i luften samt massans urlalfning med vatten. J., som kristalliserar i gröna prismor, användes inom färgindustrin, vid framställning av bläck m. m. Järnvåg. Intill år 1864 skulle det järn, som kom från järnbruken, innan det utskeppades, vägas, och dess beskaffenhet kontrolleras. De under bergsöverstyrelsens uppsikt stående upplagsplatser, där detta skedde, kallades J. Järnväg. Förebilder till våra nuvarande J. kunna spåras långt tillbaka i tiden. J. i modern mening datera sig dock först från början av 1800-t., då de första ånglokomotiven konstruerades. Som märkesmän i detta avseende bruka framför andra nämnas svensken John Ericsson och engelsmannen G. Stephenson. Järnvägs-byggandet tog först fart i England och Förenta Staterna, där redan under 1830-t. järnvägar av avsevärd längd öppnades för trafik. J: s längd beräknas sålunda år 1840 till något över 2,300 km. i England och till över 4,500 km. i Förenta Staterna.