Kalan’der, inom textil- ocli pappersindustrierna använd maskin, avsedd för glättning och pressning av vävnader och papper. Kalcedo’n, gemensam benämning på mycket finkorniga kvartsvarieteter med splittriga brottytor och vaxartad glans. Olika färgade varieteter gä under olika namn och flera av dem betraktas som ädelstenar och halvädel-stenar, såsom karneol (rödbrun-rödgul), sarder (brun), krysopras (äp-pelgrön), jaspis (rödbrun-ockergul), järnkisel (blodröd), prasem och plasma (lökgrön), heliotrop (grön med blodröda fläckar), onyx, agat samt tigeröga, kattöga och avanturin, som ha en skimrande glans, framkallad av inneslutna mikroskopiska nålar el. fjäll av andra mineral. Kalcine’ra, utsätta för stark hetta. Kalcine’rad pottaska, se Pottaska. Kalcine*rad soda, se Soda. KalcPt, se Kalkspat. KaTcium, en av de lätta metallerna. Atomvikt 40.1. Atomvärde 2. Spec. vikt 1.52, smältpunkt S00°. K. är silvervit, glänsande, smidbar, oxideras i fuktig luft och sönderdelar vatten under vätgasutveckling. — Av föreningarna märkas: K.-oxid [CaO], bränd el. osläckt kalk, som erhålles genom glödgning av K-karbonat [t. ex. [-kalksten];-] {+kalk- sten];+} K.-hydrat [Ca(OH)i], släckt kalk, som erhålles om bränd kalk ”släckes” med vatten. Släckt kalk användes i murbruk; K.-klorid [CaCls] el. klorkalcium, som erhålles genom att lösa karbonatet i saltsyra och som efter upphettning, så att kristallvattnet bortgått, användes som torkmedel för vätskor och gaser; klorkalk [CaCkO], som bildas om släckt kalk får upptaga klorgas och som användes som desinfektionsmedel och som blek-ningsmedel bl. a. för bomull; K.-sul-fat [CaSO-i], som utgör mineralet gips; K.-silikat, som förekommer i flera vanliga mineral och som ingår i glas; K.-karbonat [CaCOs], som utgör mineralet kalkspat, vilket uppbygger kalksten och marmor; K.-fosfat [CasfPOéh], som bland annat ingår i benstommen och som tillsammans med K.-fluorid ingår i apatit, vilket användes som råmaterial vid superfosfatframställ-ning. — K. är på grund av sin förekomst i de vanligaste mineralen näst aluminium och järn den i jordskorpan rikligast förekommande metallen. Kalciumkar bi’ d, kem. formel CaCa, erhålles genom upphettning av bränd kalk och kol i en elektrisk ugn. Av K. framställes acetylen och karbidkväve. Kaldéen, ursprungligen namn på s. Babylonien, blev senare liktydigt med Babylonien. En man av ”kaldéernas stam”, Nabopolassar, uppsteg på Ba- bylons tron 025 f. Kr. och blev stamfader för en kaldéisk konungaätt. Jfr Babylonien. Kaldéer, invånare i Kaldéen. Kalde’iska språket, genom misstolkning av Daniels bok uppkommet namn på den arameiska dialekten. Kalebass’, kärl, utfört av de hårda frukterna från flaskkurbits- el. kalebassträdet. Kalebass’trädet (Crescentia cujete), ett sydamerikanskt träd, som har runda frukter med stenhårt skal. Kaledo’niska bergskedjezonen, ett paleozoiskt bergskedjesystem, till vilket höra bland annat den Skandinaviska fjällkedjan och de Skotska högländerna. överskjutningar av kolossala dimensioner är ett utmärkande drag inom denna bergskedjezon, särskilt vid dess skandinaviska ostsida och dess skotska västsida. Kaledo’nium, lat. namn på Skottland. Kalejdosko’p, en leksak, bestående av ett rör, innehållande två speglar, som bilda 60° vinkel med varandra. I botten på röret finnas olikfärgade glasbitar, vilka med sina spegelbilder bilda symmetriska, stjärn-formiga figurer, om man betraktar dem genom rörets motsatta ända. Kalenda’rium, se Kalender. Kalen’der. — 1. Tideräkning, uppställd för praktiska ändamål (julianska K., gregorianska K. m. fl.). Jfr Tideräkning. — 2. En i tabellarisk form avfattad skrift, innehållande uppgifter för tideräkningen. K. kan gälla för ett bestämt antal år el. för ett enda (se Almanack), men den kan också vara avfattad för ett obegränsat antal år, s. k. beständig K. (calenda’rium perpe’teum). — 3. I vissa K. ha så småningom inlagts officiella uppgifter, populära uppsatser m. m. Senare har K. blivit namn på enbart litterära publikationer el. skrifter, innehållande uppgifter av olika slag (statskalender, adresskalender, handelskalender m. fl.). Kalesch’, halvtäckt vagn. Ka’levala, Finlands stora nationalepos, samlat och utgivet av E. Lönnrot 1835. Diktverket är uppbyggt av ett stort antal mindre folksånger, runor (de äldsta troligen från omkring 1300), vilka bland allmogen brukade sjungas till ackompanjemang av kan-tele, samt av förbindande delar, författade av Lönnrot själv. K. betyder ”Kalevas hemort”, Kaleva (smed) är i den gamla folkpoesin namnet på stamfadern för K:s hjältar. Av dessa äro de förnämsta den tappre Väi-nämöinen och de frejdade kämparna Ilmarinen och Lemminkäinen, vilka fara i friarärenden till jättelandet Pohjola. En av diktens övriga huvudpersoner