Kantarell. Kantarell’, svamp, tillhörande släktet Cantharellus (familj Agaricacese). Den har blekt ägg-gul, trattformig hatt med tjocka, nedlöpande skivor. Synnerligen uppskattad matsvamp, som är allmän i skog. Bör skiljas från den brandgula kantarellen, som är vitare i hatten och har tunna brandgula skivor samt är något giftig. Kanta’t, en särskilt vid invigningsfester, jubiléer o. dyl. utförd högtidlig sång, i vilken solostämmor omväxla med kör och orkester. Även namn på motsvarande diktverk. Berömda sådana finnas t. ex. av Tegnér och Rydberg. Kan’tele, finskt stränginstrument, påminnande om en harpa, fast mindre. Strängarna, vars antal variera från 5 till 10, äro av mässingstråd. Kan’teletar, en samling gamla, finska folkdikter, utgivna av E. Lönnrot. Kanti’n, låda, avsedd att vid fälttjänst och under resor innehålla erforderlig servis samt mat och dryckesvaror; flaskfoder. Kant-Ivaplaceska teorin, se Laplace. Kan’ton (kinesiska Kvang-tjou-fu), huvudstad i kinesiska provinsen Ivvangtung. S. Kinas viktigaste stad. Omkring 1 milj. inv., av vilka 100,000 bo i flodbåtar. Staden ligger på en bördig och tätt befolkad alluvialslätt invid floden Sikiang. Redan i 8:e århundradet ägde handelsutbyte rum med araberna. Första gången anlöptes K. av portugiserna år 1517. Efter opiumkriget blev K. överflyglat som handelsstad av Sjanghaj och Hongkong. Nu huvudort för sidenhandeln. Kanto’n, benämning på de utom i fråga om utrikespolitiken självständiga smårepubliker, vilka bilda för-bundsrepubliken Schweiz. Kan’tor, anställd ledare för menighetens sång under gudstjänsten. Kan’tra säges vind el. ström göra, då den ändrar riktning, samt en båt, då den stjälper. Kaoli’n, ett vitt, mjölliknande pulver, utgörande en förvittringsprodukt av fältspat. Är kemiskt ett vattenlial-tigt aluminiumsilikat [AhSiaOT * 2I-LO] och utgör en huvudbeståndsdel i många leror. Lager av ren K. lia stort värde för tillverkning av porslin och eldfast lergods. I vårt land finnas betydande kaolinlager på Ivö i Skåne. Ka’os, oreda, virrvarr. Grekiska filosofer antogo, att världen uppstått ur K. -Kap. — 1. Eng. cape [kejp], udde. Ingår i många geografiska namn, se respektive ord. — 2. Benämning pä Godahoppsudden. Kapa. — 1. Såga, skära el. hugga av. — 2. Se Kapare. Kapa’bel, duglig (till). Kapacite’t. Två kroppar sägas ha olika elektrisk K., om samma elek-tricitetsmängd ge olika potential åt dem. K. beror ej endast på kropparnas beskaffenhet utan även på deras omgivning. En kropps K. ökas sålunda, om till densamma närmas en kropp, som står i ledande förbindelse med jorden. Ka’pare, benämning på fartyg i enskild ägo, som förr vid krig deltogo i detta, särskilt för uppbringande av fientliga fartyg och deras laster samt neutral makt tillhöriga fartyg, vilka antogos företaga sina resor i syfte att förse fienden med förbjudna varor. K. benämndes även den, som genom ka-parbrev bemyndigades att -utrusta och föra ett kaparfartyg. Kaperiet avskaffades genom överenskommelse på Pariskonferensen 1856. Kapell’. — 1. Mindre byggnad för gudstjänster/ begravningar, dop el. dyl. — 2. Ett av glasväggar avgränsat, väggfast skåp med goda ventilationsanordningar på laboratorier. K. användes vid sådana arbeten, då farliga el. illaluktande gaser utvecklas. Ett dylikt K. kallas även dragskåp. — 3. Skyddande överdrag på segel m. m. ombord på fartyg, vanligen bestående av segelduk. — 4. Mus. Ett musikkapell var fordom uteslutande vokalt men är numera företrädesvis instrumentalt (militärkapell, hovkapell). Kaper’naum, stad i Galiléen, Palestina, vid v. Genesaret. Omnämnes i evangelierna. Kapeting’er, den konungaätt, som efterträdde karolingerna på Frankrikes tron, vilken den innehade 987— 1792 och 1814—48. Stamfadern var Hugo Capet*. Sedan huvudlinjen utdött 1328 tillhörde regenterna sidogrenar av ätten (ex. Valois, Orléans, Bourbon).