invid gränsen till Ryssland. Finland har här anlagt starka fästningsverk. Karens’försiikring, sjuk- el. livförsäkring, erhållen utan läkarundersökning. K. träder på grund härav i kraft först efter viss tid (karenstid). K. kan förekomma även inom andra försäkringsformer. Karesse’ra, smeka. • Karesuan’do, lappländsk socken, den nordligaste i Sverige, 5,414 kvkm. 1,200 inv., varav omkring 800 lappar. Kare’t, stor, heltäekt vagn med fyra hjul. Karettfsköldpadda, se Havssköld-padda. Kari’ber, en numera så gott som utrotad indianstam, som levde på Små Antillerna. Kari’biska havet, inhav från Atlanten, begränsat i v. av Centralamerika, i n. och ö. av Stora Antillerna, i s. av Sydamerika. Största djup 6,300 m. Ka’rien, sv. hörnet av Mindre Asien, ett öde stäpp- och berglandskap, vars kuststräcka under forngrekisk tid hade blomstrande stadsrepubliker (Hali-lcarnassos, Knidos m. fl.). Karika’l, område på Främre Indiens ö. kust, tillhörigt Frankrike, 135 kvkm., 55,000 inv. Stad K., 16,500 inv. Karikaty’r, förlöjligande bildframställning, som avser att fånga det karakteristiska hos den el. det framställda. Karin Månsdotter, se Katarina, svenska drottningar 3. K»’riska havet, den del av det sibiriska Ishavet, som ligger mellan No-vaja Zemlja och Samojedislia halvön. Endast s. delen blir under sommaren isfri. Kari’ter, se Chariter. Karka’s, överspunnen metalltråd, som användes för att ge styvnad åt skärmar, hattar o. dyl. Karl den djärve, 1433—77, hertig av Burgund, själen i den mot Ludvig XI av Frankrike riktade ”ligan för det allmänna bästa”. K. tillfångatog Ludvig 1468, men 2 år senare började denne åter kampen. 1475 ingicks dock ett stillestånd på 9 år. S. å. erövrade K. hertigdömet Lothringen och ryckte f. å. in i Schweiz, där han stupade i strid mot schweizarna och hertigen av Lothringen, som återtagit sitt land. Karl, konungar av England och Skottland. — 1. K. I, 1600—49, Jakob I: s efterträdare 1625. K. kom från början i spänt förhållande till parlamentet, som förebrådde honom hans eftergifter mot katolikerna samt hans olagliga skatteindrivningar och enväldiga styrelsesätt. K. stod under inflytande av sin gemål, Henrietta Maria, syster till franske konungen Ludvig XIII, samt de impopulära gunstlingar- na Strafford och Laud. Konflikten utlöste sig i inbördeskrig, som slutade med K: s nederlag och tillfångatagande. Efter en kort rättegång dömdes K. till döden ocli avrättades. — 2. K. II, 1630—85, den förres son, konung i Skottland 1050. Han inföll i England men besegrades av Cromwell och måste fly. Genom restaurationen 1660 blev han dock konung av England och Skottland. K. gjorde sig snart illa omtyckt på grund av sitt lättsinne, sin förkärlek för katolicismen och sin oförsiktiga och av Frankrike beroende utrikespolitik. Jfr Englands historia. Karl, franska konungar. — Om K. den store, K. den skallige och K. den tjocke se Karl, romerska kejsare. — 1. K. den enfaldige, 879—929, konung S98. K. hade att utkämpa flera svåra strider mot både vikingar och stormän oeh blev slutligen avsatt 922. — 2. K. V den vise, 1337—80, förde en kraftfull styrelse under sin faders (Johan d'en gode) fångenskap 1356—60 oeh blev konung 1364. K. var en av det medeltida Frankrikes dugligaste regenter. — 3. K. VII den segersälle, 1403—61, den förres sonson. Tid faderns, K. VI den vansinnige, död 1422 måste K. kämpa om sin krona mot det mot honom fientliga burgundiska partiet. Samtidigt fortsatte han kriget mot engelsmännen (se Hundraårskriget). Efter Jeanne d’Arcs ingripande fördrevos engelsmännen, och K. blev krönt till konung 1429. — 4. K. IX, 1550—74, efterträdde 1560 brodern Frans II. Under hans omyndighet fördes styrelsen av modern Katarina av Medici, som även senare hade ett stort oeh föga gynnsamt inflytande över konungen under hugenottkrigen. Av modern förmåddes K. att samtycka till Bartholomeinattens blodsdåd. — 5. K. X, 1757—1836, broder till Ludvig XVI, bar titeln greve av Artois före sitt trontillträde. Under revolutionen flydde K. till utlandet, där han blev emigranternas anförare. Sedan brodern Ludvig XVIII blivit konung vistades K. som tronföljare i Paris, där han gjorde sig känd för sina ytterst konservativa idéer. Konung 1824 förde han en oförsiktig reaktionär styrelse och tvangs att abdikera vid julirevolutionen 1830. Karl, konungar av Neapel och Sicilien, varibland märkes K. I av Anjou, 1226—85, som genom giftermål fick Provence och av brodern Ludvig den helige av Frankrike erhöll Anjou och Maine. 1266 besegrade han holien-staufern Manfred av Neapel, vars land han underlade sig. 1282 utbröt uppror på Sicilien (”den sicilianska aftonsången”), varvid fransmännen bortjagades.