Karl I, konung av Portugal, 1863— 1908, efterträdde sin fader Ludvig I 1889. K. understödde sin premiärminister Joao Franco, dä denne genom en sträng diktatur sökte bringa ordning i finanser och förvaltning. 1907 bemyndigade han Franco att regera utan parlament. Styrelsen framkallade en sammansvärjning, och K. jämte kronprinsen Ludvig Filip mördades i Lissabon 1908. Karl, romerska kejsare. — 1. K. I, den store, 742—814, frankisk konung vid faderns, Pippin den lille, död 768, då hans välde delades mellan K. och hans broder Karlman. Efter dennes död 771 blev K. ensam konung. K. erövrade longobardernas land i Italien, förde segerrika krig i Spanien och Tyskland, där han besegrade saxare och bajrare samt drev undan avarer, vender och tjecker. På juldagen år 800 kröntes han av påven i Rom till romersk kejsare. K., som var germanernas och hela medeltidens väldigaste krigargestalt, ägnade sig även med kraft åt den inre styrelsen, i det han bland annat ordnade förvaltning och rättskipning samt gynnade den andliga odlingen. I Aachen, där han höll sitt hov, omgav han sig med en krets av lärde och lät där bygga en ståtlig domkyrka. Kring K: s personlighet är en hel medeltida sagokrets knuten (se Karolingiska sagokretsen). — 2. K. II den skallige, 823 —77, Ludvig den frommes yngste son. Efter faderns död 840 ingick K. och hans broder Ludvig den tyske ett förbund mot den äldste brodern kejsar Lothar. Genom fördraget i Verdun 843 delades riket mellan bröderna. K. fick Väst-Franken. Efter Lothars död erhöll K. genom fördraget i Mersen 870 en del av Lothringen. 875 kröntes K. i Rom av påven till kejsare. — 3. K. III den tjocke, 832—888, son till Ludvig den tyske, ärvde hela det tyska riket genom faderns och sina båda äldre bröders död (876, 880, 882). 879 fick K. Italien och blev romersk kejsare 881. 884 valdes han till Frankrikes konung och härskade sålunda över hela Karl den stores välde utom nedre Burgund. Redan 887—888 avsattes han emellertid från både Tysklands, Italiens och Frankrikes troner. — Om K. V och K. VI se Karl, tyskromerska kejsare. Karl I, konung av Rumänien, 1839 —1914, tillhörde ätten Hohenzollern och valdes 1866 till furste av Rumänien, som blev konungarike 1881. K. närmade sig trippelalliansen och ingick fördrag med Tyskland och ös-terrike-Ungern 1883 samt Italien 1888. Se vidare Rumäniens historia. Karl, konungar av Sardinien, varibland märkes K. Albert, 1798—1849. Han närmade sig tidigt det liberala partiet i Italien. K. blev 1821 för en tid regent för konung Karl Felix och blev själv konung 1831. Ivrig förkämpe för de italienska frihetssträvandena gjorde han ett försök att fördriva österrikarna från Italien. Emellertid besegrades han i grund och avsade sig kronan 1849 till förmån för sin son Viktor Emanuel II. Karl, konungar av Spanien. — 1. K. 1, se Karl, tysk-romerska kejsare 1. — 2. Iv. IV, 1748—1819, konung 1788, deltog 1793 i den första koalitionen mot Frankrike men slöt två år därefter fred i Basel. K. lät fullständigt leda sig av drottningen, Maria Lovisa av Parma, och av hennes älskare, Godoy. K. drevs att förklara England krig 1796. 1808 förmådde Napoleon honom att mot årligt underhåll avträda sitt land. Karl, svenska och svensk-norska konungar. — 1. Iv. S v e r k e r s s o n, d. 1167, blev troligen 1156 konung i Götaland och 1161 konung av Svealand. K: s förnämste rådgivare var jarl Guttorm. K. mördades av Knut Eriksson. — 2. K. VIII Knutsson Bonde, 1409—70, riddare, ägare till Fågelvik, marsk 1435, riksliövitsman 1436—38, riksföreståndare 1438—40. Efter Kristofers av Bayern död valdes K. till konung 1448. Emellertid kom K. i häftig strid med ett unionsparti i Sverige, som önskade danske konungen Kristian till svensk konung. 1457 uppstod ett uppror, K. flydde till Danzig men återkallades 1464. F. å. blev kronan ånyo fråntagen K., som dock av det nationella partiet hyllades till konung för tredje gången 1467. — 3. K. IX, 1550—1611, Gustav Vasas yngste son, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, medverkade till brodern Erik XIV: s avsättning men kom snart i konflikt med den andre brodern, konung Johan III, som stöddes av högadeln. Efter dennes död (1592) försonade sig K. med rådsherrarna under intryck av den katolska fara, som föreningen med Polen under konung Sigismund utgjorde. Rådsherrarna övergingo emellertid senare på Sigismunds sida, varefter K. sökte sitt stöd hos de bredare folklagren. Efter K: s seger över konungen vid Stångebro 1598 följde dennes avsättning och K: s val till regent och senare till konung, vilket val stadfästes genom Norrköpings arvförening 1604. Inrikespolitiskt var K. en synnerligen duglig regent, som gjorde mycket för näringslivets uppblomstring. Personligen lutade K. åt kalvinismen, men hans åsikter funno föga genklang i Sverige. Hans ingripande räddade dock Sverige åt protestantismen. Om K: s krig med Danmark se Kalmar-