kriget. — 4. K.XGustav, 1622—60, tillhörde ätten Pfalz-Zweibrticken och var dotterson till Karl IX. Under 30-åriga krigets sista skede var K. ”ge-neralissimus” över svenska armén i Tyskland. Utsedd till svensk tronföljare, tillträdde han regeringen efter drottning Kristinas abdikering 1654. På en riksdag f. å. genomdrev konungen trots adelns motstånd en reduktion (”fjärdepartsräfsten”). K:s följande regeringstid upptogs emellertid av ständiga krig. Med en här övergick han till Polen, trängde långt in i landet, förmådde kurfursten Fredrik Wilhelm av Brandenburg till förbund och vann en glänsande seger vid Wittstock 1656. Men ställningen försämrades snart till följd av bl. a. Brandenburgs avfall och ändra staters ingripande till Polens förmån. Då riktade K. sitt angrepp mot Danmark, som förklarat krig 1657, i det han inföll från söder i Jylland. Till Sjselland nådde han genom sina ryktbara tåg över Lilla och Stora Bält (30 jan. och 5 febr. 1658). Fälttåget avslutades genom freden i Roskilde s. å., då Sverige vann Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Trondhjems län och Bornholm. Inom ett år fann sig K. emellertid föranlåten att ånyo angripa Danmark, som han ämnade krossa. Främmande stater sände dock hjälp åt danskarna, och K. avled mitt under kriget på en riksdag i Göteborg. K. var en kraftfull natur med en ovanlig energi och handlingskraft. — 5. K. XI, 1655—97, den förres son, var vid faderns död endast 5 år gammal, varför en förmyndarregering skötte styrelsen till 1672, då K. övertog regeringen. Förmyndarna, främst rikskanslern M. G. de la Gardie, hade ingått förbund med Frankrike, vilket inblandade Sverige i ett olyckligt krig med bland andra Danmark och Brandenburg. Branden-burgiska trupper besegrade svenskarna vid Fehrbellin 1675, och danskarna erövrade nästan hela Skåne. K., som förut låtit leda sig av sina forna förmyndare, ingrep nu kraftigt i styrelsen. Han besegrade danskarna vid Lund 1676 och lyckades vid fredssluten 1679 återfå de förlorade områdena. Därefter grep sig K. an med rikets inre styrelse efter nya grundprinciper, vilka gingo ut på sparsamhet och ordning. Som rådgivare hade konungen Johan Gyllenstierna, Hans Wachtmei-ster m. fl. Sin främsta uppgift ansåg K. vara att krossa högadelns makt, vilket åstadkoms gonom upprepade indragningar av d.eras egendom. Här och flotta nydanades, förvaltningen ordnades och utåt fördes en försiktig politik. K., som var en obeveklig pliktmänniska, utvecklade en enorm arbetsförmåga. Enväldigt styrde han landet och utövade själv en noggrann kontroll över sina ämbetsmän. — 6. K. XII, 1682—1718, den förres son, förklarades myndig vid 15 års ålder (1697), då han vid faderns död övertog regeringen. Från början misstrodde han omgivningens råd och föredrog att regera enväldigt liksom fadern, vars grundsatser han sökte följa. Endast under de tre första åren av sin regering fick han emellertid ägna sig åt fredligt arbete. Polen, Danmark och Ryssland, som ingått förbund, kastade sig år 1700 över Sverige, som var alldeles oförberett (det stora nordiska kriget). Till Livland, som angreps av August av Polen, sände K. förstärkningar, medan han själv med flottan gjorde en djärv landstigning i Danmark, som anfallit K: s svåger, hertigen av Holstein-Gottorp. Danskarna tvungos att sluta fred med denne samt att utgå ur förbundet med K: s fiender. Därefter vände sig K. mot tsar Peter, vars trupper belägrade Narva. Svenskarna vunno en lysande seger vid Narva mot den mångdubbelt starkare fienden. Nästa slag riktade K. mot Polen, där han uppehöll sig under de närmaste sju åren. Efter flera segrar genomdrev han Augusts avsättning och angrep honom senare i hans eget kurfurstendöme Sachsen. I freden i Altranstädt 1706 måste August avstå ifrån Polen. K. stod nu på höjden av sin makt och till hans högkvarter i Sachsen kommo sändebud från flera av Europas stormakter för att åt sina länder vinna den segerrike konungens vänskap. Emellertid ansåg K. tiden vara inne för uppgörelsen med Ryssland (1707). Avgörandet skedde i Ukraina 1709, där K. led ett förkrossande nederlag vid Poltava. Orsakerna till detta misslyckande äro ej enbart att söka i felgrepp från K: s sida. Till stor del berodde utgången på misstag av hans underbefälhavare samt på samverkande olyckliga tillfälligheter. Från Poltava flydde K. emellertid till Turkiet, där han vistades i fem år under försök att förmå Turkiet till kamp mot Ryssland. I Sverige var missnöjet stort och landet utarmat. Då K. efter sin ryktbara sporrsträcksritt från Turkiet slutligen anlände till Sverige 1715, var också hans avsikt att arbeta på fred. Hans förnämsta rådgivare var v. Goerts. Under fredsunderhandlingarna planerade K. Norges erövring som motvikt mot övriga landförluster. Under belägringen av fästningen Fredrikshald träffades K. av en ögonblickligt dödande kula. K. är en av de världshistoriska gestalter, som av eftervärlden bedömts på de mest olika sätt. Hans mod och handlingskraft kunna ej förnekas, även om hans politiska och strategiska