omdöme e.i alltid räckte till. — 7. K. XIII, 1748—1818, broder till Gustav III, förde överbefälet över örlogsflot-tan under det ryska kriget 1788—90. Efter Gustavs död 1792 blev K. förmyndare för Gustav IV Adolf till 1796. Eftér 1809 års statsvälvning valdes K. till konung efter att hava godkänt den nya regeringsform, som antagits av ständerna. Yid tiden för sitt regeringstillträde var K. redan gammal, och han ingrep också föga i styrelsen. Sedan Bernadotte blivit vald till svensk tronföljare var det han, som förde den egentliga styrelsen. — 8. K. XIV Johan, 1763—1844, egentligen Jean Baptiste Bernadotte, fransk advokatson, vilken under revolutionskrigen gjorde en snabb karriär från simpel soldat till divisionsgeneral. Han tog livlig del i de politiska intrigerna i Frankrike och motarbetade Napoleon men deltog senare med utmärkelse i Napoleons krig. Napoleon utnämnde honom till marskalk av Frankrike och furste av Ponte Corvo. Förhållandet emellan kejsaren och honom var emellertid kyligt, varför Bernadotte med glädje antog erbjudandet att bli tronföljare i Sverige. På en riksdag i Örebro 1810 blev han vald till svensk kronprins och antog namnet Karl Johan. K. blev från början den ledande i sitt nya land, trots att han ej tillträdde regeringen förrän 1818. Målmedvetet inriktade sig K. på att stärka Sveriges ställnihg genom förvärvandet av Norge. Han ingick därför ett förbund med Ryssland och slöt sig vid befrielsekampen mot Napoleon till dennes fiender 1813. K. tog befälet över den s. k. nordarmén och bidrog verksamt till de allierades seger. Danmark, som stod på Frankrikes sida, anfölls och tvangs i freden i Kiel 1814 att avstå från Norge, som s. å. förenades med Sverige. Inrikespolitiskt ägnade K. sin kraft särskilt åt ekonomins reglerande. Emellertid uppväxte en stark opposition mot regeringen. I spetsen för oppositionen stod K. H. Anckarsvärd, och så småningom blev även konungens personliga uppträdande föremål för kritik. Kulmen nåddes under riksdagen 1840, som dock i huvudsak ej medförde någon annan seger för oppositionen än införandet av departementsstyrelse. Efter 1840 la de sig oppositionen, och konungens sista år utmärktes av lugn såväl inåt som utåt. — 9. K. XV, 1826—1872, den förres sonson, deltog redan som kronprins i det politiska livet. Han närmade sig mest det konservativa jun-kerpartiet. På grund av faderns (Oscar I) sjukdom övertog han styrelsen 1857 oeh blev konung 1859. K. var en varm anhängare av skandinavismen men kunde ej förmå regeringen att ge sitt medgivande till Sveriges uppslutning vid Danmarks sida, då detta land angreps av Preussen och Österrike 1864. Den viktigaste förändringen i statslivet under K. XV var representationsreformens genomförande 1865. K. visade sig varmt intresserad av ett förstärkt härväsen men vann i detta hänseende ej någon anklang hos riksdagen. Personligen var K. mycket populär. Karl, svenska prinsar. — 1. K. Filip, 1601—22, Karl IX: s yngste son. Vid storfurstendömet Novgorods begäran att få en svensk prins till tsar föreslogs K. av Gustav II Adolf. I Viborg fördes underhandlingar 1613—14, men planen strandade genom Mikael Romanovs val. — 2. K. August, 1768— 1810, svensk tronföljare, prins av Au-gustenborg (egentligen Kristian August). K. blev kommenderande general i Norge 1S03 under Danmarks krig med England. 1S09 valdes K. till svensk kronprins och blev som sådan mycket populär. Under en exercisövning på Kvidinge hed träffades emellertid K. av slaganfall och avled. Efter K:s död kommo rykten om förgiftning i omlopp, vilka hade till följd mordet på Axel v. Fersen, som troddes inblandad i saken. — 3. K. (Carl), f. 1861, hertig av Västergötland, 3: e son till Oscar II. Har bland annat utfört ett betydande arbete inom Röda Korset. Karl, tysk-romerska kejsare. — 1. K. V, 1500—58, ärvde efter fadern, Filip I av Kastilien, Nederländerna och Franche-Comté 1506, efter morfadern Ferdinand den katolske (som K. I) Spanien med dess kolonier i Amerika samt Neapel och Sicilien 1516 och ärvde slutligen efter farfadern Maximilian I de s. k. österrikiska arvländerna 1519, då han även valdes till romersk kejsare, över arvländerna blev dock hans broder Ferdinand ståthållare. K: s regering upptogs av ständiga krig. Efter att ha undertryckt ett uppror i Spanien vände han sig mot den tyska reformationen, vars anhängare han förklarade i akt på riksdagen i Worms 1521. Samtidigt anfölls han av Frans I av Frankrike, med vilken han utkämpade fyra krig (1521—26, 1527—29, 1536—38, 1542—44). Genom dessa vann han Milano. K. förde även krig mot turkarna och utsände två tåg mot sjörövare till Tunis (1535) och Algeriet (1541). Med pro-’ testanterna ingick han religionsfreden i Niirnberg 1532, men striden blossade åter upp i och med Schmalkaldiska kriget, under vilket K. i förbund med hertig Morits av Sachsen segrade över protestanterna vid Miihlberg 1547. Emellertid avföll Morits och anföll tillsammans med Henrik II av Frankrike