Kloroform’linimen*t är en spritlösning, som bland annat innehåller kam-fer, kloroform och opium. K. användes till ingnidning i huden vid en del reumatiska åkommor. Klorofyll’, bladgrönt, benämnes vanligen växternas gröna färgämne, som är bundet till små kroppar, klorofyll-kornen, i cellerna. K. uppkommer genom dagsljusets inverkan och är kemiskt besläktat med blodfärgämnet, hämoglobin. K. åtföljes alltid i cellerna av ett gult färgämne, xanthofyll, som framträder t. ex. mot hösten vid lövfällningen, då K. förstöres först. Stundom döljes K. av ett rött färgämne, anthocyan, såsom i blodbokens blad. K. är nödvändigt för växternas assimilationsverksamhet. Klorsilver, se Silver. Klorsyrat kali el. kaliumklorat, se Kalium. Kloru’r. Om klorvätesyran med en metall ger två salter, kallas det salt, som innehåller det mindre antalet kloratomer, understundom för K. Klorzink, se Zink. Kloster, byggnad, tjänande som uppehållsort för munkar och nunnor. Ett K. består vanligen av ett helt byggnadskomplex, i vilket även ingår en till klostret hörande kyrka. Byggnaderna uppföras i regel kring en stor, fyrkantig, öppen gård, klostergården, runt vilken löper en pelargång med valvbågar, klostergången. I bottenvåningarna ligga den s. k. konvent- el. kapitelsalen samt refek-toriet el. matsalen. I övre våningen finnas klostercellerna och sovsalen, dormitoriet. Jfr Klosterväsen. Klosterväsen. Under den äldsta kristna kyrkans tid uppträdde här och där personer, vilka drogo sig undan till öknar el. andra ensliga trakter, där de levde ett liv fyllt av försakelser och späkningar i avsikt att förvärva evig salighet. Dessa s. k. eremiter sammanslöto sig så småningom till mer el. mindre fast organiserade samfund. Det första verkliga klostret grundades 320 i Egypten av Pakomios. K. spred sig snart ut över hela den kristna kyrkans område. Till en början förefanns en viss motsättning mellan K. och de kyrkliga myndigheterna. Spänningen utjämnades sedermera framför allt av biskopen av Cesarea, Basileios den store (d. 379). Talrika klosterordnar organiserades, bland vilka Benediktinorden och Cisterciens-orden voro särskilt framträdande. En egenartad karaktär hade tiggarordnar-na (Franciskanorden, Dominikanorden m. fl.), vilka ej fingo besitta egendom. Jesuitorden hade en mera kyrkopoli-tisk inriktning. K. hade sin största betydelse under medeltiden, då klostren voro den andliga odlingens förnämsta hemvist och då de voro de enda inrättningar, som mera målmedvetet verkade för vård av sjuka, understödjande av fattiga etc. Sedan dessa uppgifter övertagits av andra institutioner med större effektivitet har K. överlevat sig själv. Tyngdpunkten har åter blivit askesen, avståendet frän yttervärldens arbeten och njutningar. Inom de protestantiska kyrkorna finnas ej kloster. Även inom de katolska kyrkorna har K. ej längre samma betydelse som under medeltiden. — Inom andra religioner, speciellt buddismen, finnas på liknande principer byggda K. Klot el. sfär, en kropp, begränsad av en yta, vars punkter alla ligga pä samma avstånd från en given punkt, klotets medelpunkt. K. kan tänkas alstrat av en cirkel, som roterat kring en diameter. Med klotets radie förstås avståndet från en punkt på klotets yta till dess medelpunkt. Om radien är r, är klotets yta 4,/rr2 och dess volym Vsstt3. Kalott är den del av ett klots yta, som avskäres av ett plan; ett klotsegment den del av ett klot, som utskäres av två med varandra parallella plan; en klotsektor den del av ett klot, som utskäres av en rät cirkulär kon med spetsen i klotets medelpunkt. En storcirkel kallas en cirkel på klotytan, uppkommen genom dennas skärning med ett genom medelpunkten lagt plan. Klot, ett fast, glansigt bomullstyg, som framför allt användes till foder. Ett annat slags, något grövre vävnad användes av bokbindare under namn av K. Klotblixt, ett egendomligt och ännu ej förklarat, sällsynt elektriskt fenomen, som ter sig som en sakta svävande knytnävs- till huvudstor kula; den kan under åskväder visa sig även inomhus och gå ut genom öppna dörrar, fönster, skorstenar o. dyl. Stundom exploderar den våldsamt och kan då verka dödande. Kloten. — 1. Kronopark på gränsen mellan Västmanland och Dalarna. 400 kvkm. — 2. Skogsskola hörande till Skogsinstitutet, belägen vid K. Klotgranit, geol., en egendomlig ut-bildningsform av granit, i vilken vissa mineral samlat sig till koncentriskt byggda klot. Klown, se Clown. Klubb, slutet sällskap; ett dylikt sällskaps lokal. Klubbekriget, benämning på ett bondeuppror i Österbotten i Finland 1596—97. De österbottniska bönderna förtrycktes av marsken Klas Fleming och grepo slutligen till vapen. Resningen började i s. Österbotten och spred sig till de n. delarna men undertrycktes fullständigt av Fleming.