hos träd och buskar. De ha till uppgift att skydda övervintrande knoppar och innehålla därför ofta korkvävnad eller ha en beklädnad av hår jämte avsöndrad harts. Knorrhanen (Trigla gurnardus), en till Taggfeningar hörande fisk, till färgen brun med ljusare sidor och buk. K. har sitt namn av att fisken, då den tages upp ur vattnet, med hjälp av sin simblåsa ofta frambringar ett knorrande läte. Längd c: a 50 cm. K. förekommer allmänt vid västkusten. Den har välsmakande kött. Knorring, Sofia von, f. v. Zelow, 1797—1848, svensk romanförfattarinna. K. skildrade huvudsakligen de samtida högre sällskapskretsarna. Bland hennes arbeten märkas Kusinerna och Torparen och hans omgivning. Knos’os, Knossos, forngrekisk stad på Kreta, i närhéten av Kan dia. I fornsagorna säges K. vara konung Minos’ huvudstad, där han bland annat lät bygga ”Labyrinten på Kreta”. I början av 1900-t. påbörjades utgrävningar i K., varvid man funnit lämningar av ett storartat palats från bronsåldern, keramik, statyetter m. m. Knott äro små myggor (1—4 mm.), tillhörande familjen Simuliidse bland tvåvingarnas ordning (Diptera). Larverna leva i rinnande vatten, där de sitta i grupper med bakändan fäst vid stenar eller vattenväxter. Särskilt är Lappland illa beryktat för sina K., som i synnerhet i sumpiga trakter kunna förekomma i massor och bli en verklig landsplåga. Till Simulium-släktet, som räknar 9 svenska arter, hör bl. a. K o 1 u m b a c s-m y g g a n (S. columbacschense), som i trakterna kring nedre Donau i massor angriper boskapshjordarna. Knownothings [nå^-nath^ngs], eng., ”de, som ingenting veta”, populärt namn på en politisk riktning i Förenta Staterna 1854—61. K. var företrädesvis riktat mot den främmande invandringen i U. S. A. Knox [nåks], John, 1505 (1515?)— 1572, Skottlands reformator. Efter ett äventyrligt liv, varunder han bland annat varit verksam för reformationen i England och Genéve, slöt han sig till upproret i Skottland 1559 och blev snart en av dettas huvudmän. Han organiserade en hänsynslös förföljelse mot klostren. I parlamentsfördraget i Edinburgh 1560 antogs en av K. utarbetad bekännelse, som strängt anslöt sig till kalvinismen. Sedan Maria Stuart 1561 återvänt till Skottland, uppträdde K. häftigt mot henne. K. var en kraftnatur, som med trångsynt obeveklighet kämpade för sin övertygelse. Knoxville [nåx’villl, stad i Tennessee, U. S. A. 78,000 inv. Livlig handel med kol och järn. Knudscn. — 1. G. K. K., f. 1848, norsk industriman och politiker, den borgerliga vänsterns ledare. K. har varit medlem av flera ministärer och var bland annat 1919—20 finansminister. — 2. Jakob K., 1858—1917, dansk författare, folkhögskollärare och sedermera präst. Hans romaner och berättelser ha en utpräglat konservativ inriktning och K. räknades som en bland brandesianismens förnämsta motståndare. Bland hans arbeten märkas den psykologiskt väl genomarbetade berättelsen Den gamle prsest samt romanerna Afklaring, Rodfsestet m. fl. Knut, en av läderremmar flätad piska. Knutpiskan var före 1863 ett vanligt straffredskap i Ryssland. Knut, danska konungar. — 1. K. den store, 995—1035, Sven Tveskäggs son, konung i England, Danmark och Norge. 1014 valdes K. till konung i England och kuvade ett uppror av angelsaxarna. 1018 blev han konung i Danmark och 1028 i Norge efter att framgångsrikt ha bemött ett gemensamt angrepp av de svenska och norska konungarna. K. gjorde även erövringar i strider mot venderna och härskade slutligen över ett väldigt rike. Han vistades mest i England, för vars ordnande han gjorde ofantligt mycket. — 2. K. den helige, omkring 1040 —86, son till Sven Estridsson, konung 1080. K. arbetade mycket för kyrkan. Han förde en egenmäktig styrelse, som slutligen gav anledning till ett uppror, under vilket han mördades. Senare förklarades han av kyrkan för helgon. — 3. K. VI, 1163—1202, son till Valdemar den store, som han efterträdde 1182. K., som i sin styrelse lät leda sig av sina utmärkta rådgivare ärkebiskop Absalon och hertig Valdemar, K: s yngré broder, utvidgade sitt rike genom flera erövringar. Knut, svenska konungar. — 1. Knut Eriksson, son till Erik den helige, överföll och dödade sveakonungen Karl Sverkersson på Visingsö 1167. Från K:s tid härrör Sveriges första kända handelstraktat (rörande Lii-beck), och östgötalagen bevarar ett lagstadgande av honom. Död 1196 och begraven i Varnliems klosterkyrka. — 2. Knut Långe, konung 1229—34, besläktad med Erikska ätten. Knut Eriksson, ”mäster K.”, d. 1527, domprost i Västerås. K. var en av ledarna för första dalupproret (se Daluppror). Knutskrift, medelst knutar på snören förda anteckningar, har förekommit bland annat i en del asiatiska länder (Kina, Borneo) samt i Syd-