Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kristallglas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enden likartad med K:s, säges
kroppen vara kristallinisk.
Med tilllljälp av det sätt, på vilket
ytorna i en K. skära kristallaxlarna,
det vill säga tre el. fyra på visst sätt
bestämda linjer, som bl. a. alltid skola
gå genom K: s mittpunkt, anges
ytornas läge i en kristall. K.
bruka uppdelas på sex olika system,
varvid symmetriförhållandena äro
avgörande. Inom kristallsystemen finnas
vidare olika symmetriklasser. De sex
kristallsystemen äro : 1) Reguljära
systemet med nio symmetriplan (plan,
som dela K. i två delar, som motsvara
varandra som ett föremål och dess
spegelbild) och tre lika långa och mot
varandra vinkelräta kristallaxlar. Till
detta system höra bland annat kuben
och oktaedern. 2) Hexagonala
systemet med sju symmetriplan och fyra
kristallaxlar, av vilka tre ligga i
samma plan, bildande 60° vinkel med
varandra, och den fjärde vinkelrätt mot
detta plan. Hit höra hexagonala
prismor och pyramider (t. ex.
bergkristall). 3) Kvadratiska systemet med
fem symmetriplan och tre mot
varandra vinkelräta axlar, av vilka
två äro lika långa. Hit hör K.
i form av ett kvadratiskt prisma.
4) Rombiska systemet med tre
sym-metriplan och tre mot varandra
vinkelräta men olika långa kristall
-axlar. 5) Monosymmetriska systemet’
med ett symmetriplan och tre olika
långa axlar, av vilka två äro belägna
i symmetriplanet och bilda sneda
vinklar med varandra, medan den tredje
är vinkelrät mot detta plan. 6)
Asymmetriska systemet utan symmetriplan
och med tre olika långa axlar, som
alla tre bilda sneda vinklar med
varandra.
De för kristallbestämningar
erforderliga mätningarna verkställas med
tillhjälp av ett instrument, kallat
go-niometer. En kemisk förening el. ett
grundämne brukar endast ge
kristaller av ett bestämt system. Undantag
härifrån givas dock, t. ex. kol. Dylika
ämnen säges vara polymorfa. Olika
ämnen, som kristallisera i samma form,
sägas vara isomorfa. K. av samma
ämne växa ofta samman efter
bestämda lagar (tvillingkristaller).
Av stor betydelse är studiet av
kristallformerna och kristallernas
egenskaper i fysikaliskt och kemiskt
avseende inom mineralogin för
mineralbestämningar.
Särskilt intresse erbjuda de
egenskaper K. besitta i optiskt avseende.
Alla kristaller äro dubbelbrytande med
undantag av de reguljära. I en eller
två riktningar, benämnda de optiska
axlarna, kunna dock K. passeras av en
ljusstråle utan att dubbelbrytning
inträder. Med hänsyn härtill sägas alla
K. utom de reguljära vara optiskt
ariisotropa (jfr Dubbelbrytning).
Genom det av Laue och Bragg
grundlagda studiet av en
röntgenstråles reflektion i K. ha betydelsefulla
resultat vunnits i fråga om K :s
struktur (atomernas läge i en K.).
Kristallglas, se Glas.
Kristallina skiffrar, se Bergarter.
IvristallFnisk. Då kristaller avskilja
sig och sammanväxa så, att de ej
kunna utveckla sin plana ytbegränsning
utan bilda oregelbundna till varandra
stötande korn (ex. socker, granit)
säges substansen vara kristallinisk el.
ha kristallinisk struktur.
Kristallise’rad säges en kropp vara,
då den förekommer med fritt
utbildade kristallytor, jfr Kristallinisk.
Kristallmottagare, se Radio.
Kristallografi’, vetenskapen om
kristaller, deras geometriska utbildning
och byggnad och fysiska egenskaper.
Kristalloi’der kallas lösta ämnen,
som i motsats till kolloiderna
diffun-dera genom semipermeabla hinnor.
KristaH’vattcn. Vid kristallisation
binda vissa ämnen i varje molekyl ett
visst antal molekyler vatten. Detta
vatten, som bortgår vid upphettning,
benämnes K.
Kristens resa, översättning av
engelsmannen J. Bunyans berömda
allegori ”Pilgrim’s progress”.
Kristian, Christian, danska, norska
och svenska konungar. — 1. K.
(Kris-tiern) I, 342G—81, greve av OIdenburg
och Delmenhorst, vald till konung av
Danmark 1448 och av Norge 1449.
Sedan Karl Knutsson förjagats från
Sveriges tron, kröntes K. även till
Sveriges konung 1457. 1460 valdes han till
hertig av Schleswig och greve av
Hol-stein. I Sverige pålade K. allmogen,
så tunga skatter, att ett uppror
utbröt 1463. K. förlorade den svenska
kronan och vid ett senare försök att
återtaga den besegrades han av
riksföreståndaren Sten Sture på
Brunke-berg 1471. — 2. K. (Kristiern) II,
1481—1559, den förres sonson,
efterträdde 1513 sin fader konung Hans
som konung i Danmark och Norge. K.
var en typisk renässansfurste med
hög bildning. Han blev snart
impopulär hos adeln men sökte i stället
stödja sin makt på folket. K. vände
snart sina blickar på den svenska
kronan och lyckades också, i trots av
ett nederlag vid Brännkyrka 1518,
göra sig till Sveriges herre 1520. För
att främja sina egna intressen gjorde
han sig till den katolska kyrkans
förkämpe och tog i mycket råd av den
avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle.
Till följd av grymma våldsdåd
(Stockholms blodbad) gjorde han sig
allmänt hatad i Sverige och förskaffade
sig namnet ”Kristian Tyrann”. Re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
