enden likartad med K:s, säges kroppen vara kristallinisk. Med tilllljälp av det sätt, på vilket ytorna i en K. skära kristallaxlarna, det vill säga tre el. fyra på visst sätt bestämda linjer, som bl. a. alltid skola gå genom K: s mittpunkt, anges ytornas läge i en kristall. K. bruka uppdelas på sex olika system, varvid symmetriförhållandena äro avgörande. Inom kristallsystemen finnas vidare olika symmetriklasser. De sex kristallsystemen äro : 1) Reguljära systemet med nio symmetriplan (plan, som dela K. i två delar, som motsvara varandra som ett föremål och dess spegelbild) och tre lika långa och mot varandra vinkelräta kristallaxlar. Till detta system höra bland annat kuben och oktaedern. 2) Hexagonala systemet med sju symmetriplan och fyra kristallaxlar, av vilka tre ligga i samma plan, bildande 60° vinkel med varandra, och den fjärde vinkelrätt mot detta plan. Hit höra hexagonala prismor och pyramider (t. ex. bergkristall). 3) Kvadratiska systemet med fem symmetriplan och tre mot varandra vinkelräta axlar, av vilka två äro lika långa. Hit hör K. i form av ett kvadratiskt prisma. 4) Rombiska systemet med tre sym-metriplan och tre mot varandra vinkelräta men olika långa kristall -axlar. 5) Monosymmetriska systemet' med ett symmetriplan och tre olika långa axlar, av vilka två äro belägna i symmetriplanet och bilda sneda vinklar med varandra, medan den tredje är vinkelrät mot detta plan. 6) Asymmetriska systemet utan symmetriplan och med tre olika långa axlar, som alla tre bilda sneda vinklar med varandra. De för kristallbestämningar erforderliga mätningarna verkställas med tillhjälp av ett instrument, kallat go-niometer. En kemisk förening el. ett grundämne brukar endast ge kristaller av ett bestämt system. Undantag härifrån givas dock, t. ex. kol. Dylika ämnen säges vara polymorfa. Olika ämnen, som kristallisera i samma form, sägas vara isomorfa. K. av samma ämne växa ofta samman efter bestämda lagar (tvillingkristaller). Av stor betydelse är studiet av kristallformerna och kristallernas egenskaper i fysikaliskt och kemiskt avseende inom mineralogin för mineralbestämningar. Särskilt intresse erbjuda de egenskaper K. besitta i optiskt avseende. Alla kristaller äro dubbelbrytande med undantag av de reguljära. I en eller två riktningar, benämnda de optiska axlarna, kunna dock K. passeras av en ljusstråle utan att dubbelbrytning inträder. Med hänsyn härtill sägas alla K. utom de reguljära vara optiskt ariisotropa (jfr Dubbelbrytning). Genom det av Laue och Bragg grundlagda studiet av en röntgenstråles reflektion i K. ha betydelsefulla resultat vunnits i fråga om K :s struktur (atomernas läge i en K.). Kristallglas, se Glas. Kristallina skiffrar, se Bergarter. IvristallFnisk. Då kristaller avskilja sig och sammanväxa så, att de ej kunna utveckla sin plana ytbegränsning utan bilda oregelbundna till varandra stötande korn (ex. socker, granit) säges substansen vara kristallinisk el. ha kristallinisk struktur. Kristallise’rad säges en kropp vara, då den förekommer med fritt utbildade kristallytor, jfr Kristallinisk. Kristallmottagare, se Radio. Kristallografi’, vetenskapen om kristaller, deras geometriska utbildning och byggnad och fysiska egenskaper. Kristalloi’der kallas lösta ämnen, som i motsats till kolloiderna diffun-dera genom semipermeabla hinnor. KristaH’vattcn. Vid kristallisation binda vissa ämnen i varje molekyl ett visst antal molekyler vatten. Detta vatten, som bortgår vid upphettning, benämnes K. Kristens resa, översättning av engelsmannen J. Bunyans berömda allegori ”Pilgrim’s progress”. Kristian, Christian, danska, norska och svenska konungar. — 1. K. (Kris-tiern) I, 342G—81, greve av OIdenburg och Delmenhorst, vald till konung av Danmark 1448 och av Norge 1449. Sedan Karl Knutsson förjagats från Sveriges tron, kröntes K. även till Sveriges konung 1457. 1460 valdes han till hertig av Schleswig och greve av Hol-stein. I Sverige pålade K. allmogen, så tunga skatter, att ett uppror utbröt 1463. K. förlorade den svenska kronan och vid ett senare försök att återtaga den besegrades han av riksföreståndaren Sten Sture på Brunke-berg 1471. — 2. K. (Kristiern) II, 1481—1559, den förres sonson, efterträdde 1513 sin fader konung Hans som konung i Danmark och Norge. K. var en typisk renässansfurste med hög bildning. Han blev snart impopulär hos adeln men sökte i stället stödja sin makt på folket. K. vände snart sina blickar på den svenska kronan och lyckades också, i trots av ett nederlag vid Brännkyrka 1518, göra sig till Sveriges herre 1520. För att främja sina egna intressen gjorde han sig till den katolska kyrkans förkämpe och tog i mycket råd av den avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle. Till följd av grymma våldsdåd (Stockholms blodbad) gjorde han sig allmänt hatad i Sverige och förskaffade sig namnet ”Kristian Tyrann”. Re-