sylvania. Så småningom ha K. mera anpassat sig efter samhällslivets fordringar. Anhängarna uppgå nu till c: a 140,000. De ha utfört ett storartat arbete för bland annat fångvårdens förbättring, negerslaveriets upphävande, lindrande av nöden efter världskriget etc. Kvä’ner, ett i en del äldre källor omtalat folk, boende s. om Finnmarken. K. blev sedermera en norsk benämning på de till Norge inflyttade finnarna. Kvä’num, municipalsamhälle på Västgötaslätten, 2 mil sv. om Skara. 300 inv. Kväve (lat. nitrogenium), gasformigt grundämne. Vanlig, torr luft håller omkring 4A kväve och Vs syre i blandning. Kem. tecken N. Atomvikt 14. Atomvärde 2, 3 el. 5. K. är obetydligt lättare än vanlig luft. — K. kan genom stark avkylning och sammanpressning förtätas till en vätska (kokpunkt —196°). Kväve är en kemiskt indifferent gas, som under normala förhållanden ej kan bringas att inverka på andra ämnen. Med tillhjälp av den elektriska ljusbågen kan dock K. fås att direkt förena sig med syre. Härpå grundar sig framställningen av s. k. norgesalpeter [Ca(NOs)2]. Att djur kvävas i K.-gas beror endast på frånvaron av syre, ej på någon giftig egenskap hos K. — K: s viktigaste förening med väte är ammoniak [HaN]. Av kvävets syreföreningar märkas kvävoxidul [N2O] el. lustgas, och K.-pentoxid [N2O5], vilken motsvaras av syran salpetersyra [HNOs]. Salpetersyrans salter kallas nitrat. Även med saltbildarna ingår kväve föreningar t. ex. klor-kväve [NCla], en explosiv, oljeartad, gul vätska. — Förutom i luften, var-est K. finnes i fritt tillstånd, förekommer K. i naturen i form av nitrat i chilesalpeter samt ingår vidare i många till växt- och djurriket hörande ämnen, särskilt äggviteämnen. På grund av K:s oförmåga att förena sig med andra ämnen kunna växterna i regel ej upptaga K. ur luften utan måste ha tillgång till K.-föreningar i jorden. Kvävebakterier utgöra en grupp mikroorganismer, som äga förmåga att upptaga och binda luftens fria kväve och överföra detta i organiska föreningar. De leva i jorden och i rötterna av vissa växter, t. ex. i ärtväxternas rotknölar. Jfr även Salpeterbakterier. Ky., förkortning av Kentucky. Kykla’derna, se Cykladorna. Kyk’liska skalder, Ky’kliker, Cykliska skalder, sammanfattande namn på de forngrekiska skalder, som under de närmaste århundradena efter de homeriska dikternas spridning (ungefär 750—550 f. Kr.) skrevo episka dikter efter dessas förebild. Kyklo’p, se Cyklop. Kylanordningar. För en mångfald olika ändamål krävas särskilda K. Det enklaste sättet att ernå avkyl-ningen är att använda is. På grund av den värmemängd, som bindes vid isens smältning, håller sig temperaturen under hela den tid smältningen pågår konstant vid noll grader. I moderna kylmaskiner, t. ex. i den av svenskarna von Platen och Munter uppfunna kylmaskinen, betjänar man sig av det förhållandet, att värme bindes, då en vätska avdunstar. Tempe-raturnedsättningen erhålles i denna maskin därigenom, att ammoniakgas, som kondenserats till ammoniakånga, får avdunsta. I andra kylmaskiner användas exempelvis svaveldioxid el. koldioxid. Ett tredje sätt att åstadkomma kylverkan erbjuder det förhållandet, att värme bindes, då gaser få utvidga sig. Enligt denna princip framställes exempelvis i Lindes köldmaskin flytande luft. Då en fast kropp löser sig i en vätska åtgår värme. Härpå grunda sig användningen av de s. k. köldblandningarna. I alla de fall. då en kropp el. ett rum skall hållas vid lägre temperatur än omgivningen, är det nödvändigt att tillse, att det skiljes från omgivningen genom värme-isolerande material, så att värme 1 så ringa grad som möjligt tillföres från denna. Kylare, se Automobil och Förbränningsmotor. Kyl’ler, skyddande läderrock, förr använt av krigsmän antingen under rustningen el. utan rustning. Kylskador, se Förf rysning. Ky’ma, ett i den grekisk-doriska byggnadsstilen förekommande bladornament. Kym’mene älv, finskt vattendrag. Utgör avlopp för Päijänne m. fl. sjöar; utmynnar i Finska viken. 490 km. lång. Synnerligen viktig timmerflott-ningsled. Kymosi’n, se Löpe. Kym’rer, se Kelter. Kyndelsmässa [tjyn’-] firas till minne av Jesu frambärande i templet på den söndag, som infaller närmast fyrtionde dagen efter jul. Ky’niska skolan, se Cyniska skolan. Kyo’to, se Kioto. Ky’pert, vävnad med snedgående ränder, beroende på trådarnas anordning. Ky’pra, sköta om viner lagrade på fat. Från ordet K. stammar ordet kypare. Kyrass’, ursprungligen beteckning för en ryttares rustning, senare för Tidens Lexikon. 46